”Oj, blev du rädd, stackars dig!”

Varje dag verkar man se dem, de där missuppfattade hundarna. När man tittar sig noga omkring så är det faktiskt skrämmande att se hur förbannat usla många är på att läsa av sina hundar.

En hund får syn på en annan under promenaden. Hunden går och spänner sig, stirrar på den andra, helfokuserad, skakar nästan i kroppen för att den är så spänd och går så i ungefär 20-30 meter. Vid själva mötet flyger hunden mot den mötande med ett vrålande morr och ägaren säger ”Nej, fy, sådär får du inte göra dumma hund! Vad gör du!?”. Under 20-30 meters promenad har ägaren inte ens tittat på sin hund, inte brytt sig om att ens försöka få kontakt med den, inte göra någonting alls förrän den gör själva utfallet. Eller så säger de ”Nejmen åh, vill du leka?!”…

En hanhund piper som en tok när han ser en tik i en rastgård. De pratar med ägaren, går in, hanhunden spänner upp sig, piper, viftar på svansen och springer sedan efter tiken i full fart, ”Här ska det paras!” verkar han tänka. Troligtvis är det den enda tanken som snurrar runt, runt i skallen på honom där han jagar tiken. Visserligen vänder hon sig om och skäller ibland, men sedan fortsätter hon springa när hanen inte lyssnar. De stirriga ögonen och låga kroppshållningen säger dock det mesta om hur hon känner sig. ”Se så roligt de har!” utbrister ägarna.

En hund träffar en annan hund. De får hälsa. Ena hunden gör en lekinvit, den där klassiska där de lägger ner frambenen och ”bugar” för att sedan, eventuellt, putta till den andra hunden med huvudet för att få igång den lite. Den andra hunden backar ett halvt steg, för att sedan kunna hoppa fram och själv göra en lekinvit. De är så glada båda två, höjda öron, viftande svansar, kroppar som inte är spända av någon annan anledning än för att parera eventuella puttar och sedan kunna springa. Hunden som ville backa ett halvt steg för att hoppa framåt hinner dock inte mer än ta just ett steg bakåt innan ägaren utbrister ”Men åh, du behöver inte vara rädd!”

En hund ligger hemma och tuggar på benet den precis fått, lite stressad eftersom den vet att allt den får kan ryckas bort och försvinna precis när som helst. Även den här gången närmar sig någon. Hunden inser att benet kommer försvinna, men med en morrning kanske den får vara ifred med sitt ben ändå. ”Jävla aggressiva hund!” ryts åt hunden innan ägaren hugger tag i nackskinnet och sliter benet från hunden. Inte heller den gången fick hunden vara ifred och slappna av någonstans.

Ibland är jag väldigt tacksam för att jag fått möjligheten att bo på kennel med många hundar och därmed ha kunnat studera många hundar i flock. Jag gillar att jag pluggat hund, att vänner sagt åt mig när jag gjort något tokigt, att det finns föreläsningar på nätet som man kan kolla på och att information är så otroligt lättillgängligt tack vare internet, så att man faktiskt kan lära sig mer.

Jag önskar bara att alla spända ägare med ”problemhundar” kunde ta ett steg tillbaka, fundera, reflektera och iaktta en stund istället för att flamsa runt, ryta på sina hundar eller bara sätta dem i stressade situationer helt i onödan.