Så sitter man där…

Stunden som jag visste att skulle komma, den är här nu. Den stunden då en otroligt salukiintresserad person hör av sig, vill ses och man absolut vill ställa upp och låta personen träffa salukis för att få en bra uppfattning om rasen. ”Du kan komma och träffa mina damer”, är standardsvaret. Det perfekta svaret. Svaret som inte riktigt går att säga längre. ”Du kan komma och… eh… träffa Wahidah.”

Det var så perfekt, att låta folk träffa Wahidah och Zala. En ung dåre som busade runt och charmade alla och en äldre tant som visade hur en saluki verkligen var. Som min veterinärvän Angelica sa senast idag, ”Zala var verkligen essensen av reserverad, jag har nog aldrig känt mig så osynlig som när jag undersökte hennes tå. Hon tittade inte ens bort, hon tittade rakt genom mig, fast sen kom hon på att jag hade godis så då dög jag lite”. Hon var sån, min tant. Så otroligt tydlig med vad hon tyckte. Samtidigt lugn och med en enorm värdighet. De som förstod charmen med henne föll alltid pladask och älskade henne hysteriskt mycket. Zala i sin tur tyckte väl inte att det var så märkvärdigt. Hela världen fanns ju till bara för att hon skulle vara nöjd och alla människor var hennes betjänter. Hon var The Queen, som Flo på Al-Nousha Farin alltid sa.

Alla borde ha träffat min tant. Många fick göra det. Några fick lära känna henne. Men nu, när hon behövs, när hon behövs för att folk ska få se det fantastiska med salukis, då finns hon inte här. Hon finns inte här och det är så fruktansvärt, hemskt tomt här. Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka min fina Zala om det bara var möjligt, men allt som finns är massor av minnen, en stor mängd foton och en träurna i min garderob med hennes aska. Den får stå där. Jag vet inte vad jag ska göra med den, men hon är i alla fall med mig, så mycket som det bara går…

Älskade, älskade Zala…