En riktig jaktidiot…

Ja, att jag ler så fort jag tänker på hur knäpp Aysu är, det är knappast någon nyhet. Det gör jag även nu, trots att jag nästan flög omkull under kvällsrastningen…

Vi var helt enkelt ute och gick lite, precis som vi gör varje kväll av självklara skäl. Plötsligt kastade sig Aysu framåt med världens kraft och i samma sekund fick jag syn på den, haren.

Det tog ungefär en halv millisekund från att hon såg haren till att hon var helt inställd på en enda sak, att jaga och döda denna hare. Det är då jag är glad åt att ha en rymningssäker sele på henne, för när kopplet stoppar upp, då gör hon allt i sin makt för att komma åt haren ändå. Hon hoppar, skuttar, kastar sig i hysteriskt hög fart åt alla håll samtidigt, flyger rakt upp i luften… Håller man då i själva selen, ja då fortsätter hon så gott hon kan och det tar många minuter innan hon slutar leta efter det hon ville jaga. Finns det en sak att jaga, ja då kanske det finns flera?

Jag har haft jaktgalna hundar förut. Jag har varit nära på att flyga efter mina hundar tidigare när de sett saker att jaga. Men den här lilla påminner mig om hur det var innan jag fått ordning på Wahidahs skvallerträning.. Herrejävlar vad stark hon är och fan vilken jaktlust hon har!

Är jag knäpp som älskar det? troligtvis. Men det är just det som är saluki. En riktig saluki har sån stark jaktinstinkt och jaktlust att de tappar allt annat när de ser något att jaga. Varje liten del av hela deras kropp fullständigt skriker ”Jaga! Döda! Jaga!” till deras hjärnor. Det är så de är och det är så de ska vara.

Och ja, vi ska skvallerträna. Skvallerträna, träna inkallning, skvallerträna mer och motionera så mycket att hon inte har överskottsenergi. Då kommer det nog bli ordning även på hennes inkallning. Men just ikväll, då var det en jäkla tur att den rymningssäkra selen satt på och att inte kopplet gick av eller så.

Älskade skrutthund. Det går inte att inte älska en såhär tokig liten hund.
DSC_9441

Världens vackraste ras.

”Beskriv din ras!”
En så enkel uppmaning kan utan tvekan få mig att sväva bort hur långt som helst i tankarna. Åh, underbara, älskade salukis. Dessa vackra hundar. De fantastiska jakthundarna. De bästa i hela världen. Jag njuter för fullt av att se en fin saluki sträcka ut ordentligt, kan få tårar i ögonen av att se en korrekt byggd saluki dansa fram i fantastiskt lätt och fin trav, kan iaktta dem när de sover bara för att åter igen konstatera att jag älskar dem. Det finns inget finare än en riktigt fin saluki.

Just därför känner jag för att samla ihop lite bilder på fina salukis. Här kommer nu lite bilder på salukis jag gillar exteriört, sådana som utmärker sig lite extra på något vis.
Bilderna är inte(!) i någon speciell ordning. Klicka för att se dem större.




Och såklart, den vackraste av alla…

Zala

Fler fina salukis kan man hitta på exempelvis de här hemsidorna:
http://saluqi.net/

http://www.sharraque.se/

http://al-sarab.webs.com/

http://www.qashani.com/endex.html

Hunden utan näsa.

Ni vet att jag då och då brukar säga att Wahidah inte har någon nos, bara ett par ögon? Att hon inte bryr sig om vilt m.m. om hon faktiskt inte ser det? Folk brukar skratta, lite som om de inte tror mig när jag säger att Wahidah skulle missa en hare om den satt i en buske så att hon inte såg den. De tror mig inte.

Alla som inte tror mig borde ha varit med ikväll när vi skulle gå hem till morsan.

Vi gick på trottoaren och eftersom vi var ensamma hade Wahidah långt koppel. Vid sidan av trottaren finns buskar. Plötsligt ser jag en katt ungefär trettio centimeter(!) från Wahidah. Absolut jättemax en halvmeter bort. Hade jag gått där Wahidah gick, hade jag utan problem kunnat sträcka in handen och tagit tag i katten (förutsatt att den hade suttit kvar då). Så nära var den.

Vad Wahidah gjorde? Hon gick förbi. Hon såg den ju inte. Jag, som efter många år med vinthundar byggt in någon slags ”vilt-radar” i skallen, såg katten först och höll mig beredd. Sedan sprattlade katten till och buskarna lät. Då vänder Wahidah på huvudet, får syn på katten och tvärstannar. Jag pratar med henne, släpper efter lite på kopplet (som jag kortade när hon fick syn på katten) och lockade sedan med henne med hjälp av godiset som jag numer alltid har i fickan för att kunna träna allt möjligt.

Men ja. Min hund har ingen nos. Det har hon aldrig haft. Jag ser den visserligen, men den är verkligen inte påkopplad. Jag har vänner vars hundar skulle ha upptäckt katten långt innan mig eftersom de hade känt lukten av katten. Sådan är inte Wahidah. Det är inget förvånande alls, för även om det finns vinthundar som spårar ”av sig själva” så är det absolut inte alla som gör det. ”Varför använda nosen, när man har ögon?” verkar de tänka.

Det är ju också därför de är förhållandevis lättfotograferade. De stannar ju upp för att spana efter saker. Jätteofta faktiskt. De spanar på lekkamrater, spanar efter något att jaga, spanar bara för spanandets skull. När andra hundar ”rusar runt” för att upptäcka något spännande, då stannar salukin, står och spanar, funderar, iakttar. Sedan agerar den eventuellt.

Sån är Wahidah, och sådan har hon alltid varit.

Årstid: boll!

Nu har en ny årstid börjat, årstiden som Wahidah kallar för boll. Att årstid lövjakt drar mot sitt slut gör kanske inte så jättemycket med andra ord.

På väg hem från morsan insåg Wahidah att marken var vit, framförallt gräsmattorna var vita. Det sprattlade till i benen på henne, sedan flög hon runt, runt, runt mig i så snabb fart det gick trots att hon var kopplad. Jag blev yr, Wahidah blev yr, men oj vad kul vi hade! Efter en stund tvingades hon stanna och vila lite. 50 meters promenad senare började vi om på nytt. Springa springa, runt runt, full fart, tjohoo!

Varför årstid ”boll”? Det hela är mycket enkelt.
Snöflingor som kommer från himlen, det är i själva verket flygande bollar och OJ vad kul det är att försöka fånga dem, allihop, samtidigt!  På kvällen är de visserligen svårare att se, men då kan man jaga snöflingornas skuggor i skenet från gatlyktorna.
Sedan kommer plogbilarna och vips ligger det stora snöbollar längs vägkanterna. Överallt! De kan man hugga tag i, kasta iväg, studsa på, springa på. Skitkul tycker Wahidah.

När man efter en stund kommer bort från de prydligt plogade vägarna, då finns det gott om djup snö att hoppa i. Vad händer då? Jo, tassarna drar upp något som liknar snöbollar och går man högt upp på en snödriva eller liknande så ramlar bollarna dessutom ner så att man kan jaga dem. Förstår ni hur mycket det finns att leka med på vintern!

De andra årstiderna då? Ja, våren är ju onekligen årstid ”blomma”. Att helt sonika käka upp nyutslagna blommor, det älskar fröken W. Dessutom brukar det på våren dra igång roligheter som lure coursing och släphareträning. Nästa årstid är årstid ”jaga”. Då är det full fart på släphareträning, kappbana och LC. Dessutom brukar alla hundkompisar vilja springa och leka då och det finns gott om torra pinnar att kasta runt och jaga ikapp. Därefter kommer som sagt var årstid ”jaga löv”. Herregud vad de flyger runt och oj vad det sprutar energi ur Wahidahs öron, som alltid visserligen, men ändå.

Märker ni ett tydligt tema? Det gör jag.
Det temat kan kallas ”tema jakt”, eller rättare sagt ”livet jakt”.
Underbara, fantastiska vinthundar. Tänk så tråkigt det hade varit om de inte haft stark jaktlust!

Zala på vintersläphareträning.

Salukins färger.

Det finns en sak som ständigt fascinerar mig med denna fantastiska ras, förutom just det faktum att den är så fantastisk som den är. Nämligen färgerna. Kan en hund ha en färg, ja då kan du hitta en saluki med den färgen. Trodde du inte att färgen fanns, well, det kanske finns en saluki med den färgen ändå. Undantagen, det som jag aldrig sett  på saluki, är merle och harlekin. Lika bra är väl det, eftersom det tydligen är två färger som faktiskt kan påverka hälsan osv om jag förstått det rätt.

För att ni ska få se vilken enorm variation det finns på färger tänkte jag visa så många som möjligt för er här. Vill ni se bilderna tydligare? Klicka på dem!
Jag börjar med creme, en färg som kan variera från nästan vit till nästan guld. Färgen kan också vara väldigt ”levande” med ljusare partier och mörkare partier, prickiga ben och tex Wahidah har en vit fläck i nacken.

Sedan finns då guld. Mörkare och ”rödare” än de cremefärgade.

Fawn, som kan beskrivas ungefär som ”brun med svarta fransar”.

Röd med svarta fransar. Notera hur mycket rödare hon är än den fawnfärgade.

Chokladfärg finns också.

Svart & silver, helt svart samt svart & creme.
 

Brindle. De kan ha olika grundfärg, behöver inte ha ljusa partier på kroppen och kan ha olika mycket ränder också.

Sedan finns grizzle, en färg som kännetäcknas av ”mussepiggmask”, mörk rygg, ljus mage och ben. De kan variera enormt mycket och även en och samma hund kan skifta färg mycket från valpstadiet till äldre hund. Det finns tex rödgrizzle, svartgrizzle, grågrizzle, deergrizzle och chokladgrizzle.
 

Så finns det particolor också, vilket är fläckiga salukis. Där är hunden vit med någon typ av fläckar. Fläckarna kan variera i antal och ha vilken färg som helst.

Visst är det en ganska fascinerande ras ändå, den underbara salukin?

Ny sida.

Nu finns det en ny liten sida (eller flik kanske man ska kalla det) här i bloggen! Går ni in på Wahidahs sida så kan ni klicka på ”BPH-resultat” och där finns sammanfattning, spindeldiagram, film och protokoll samlat.

Vad jag vet så har bara 3 salukis gått BPH än så länge, så den blåa linjen i spindeldiagrammet är absolut inte att ta som ”såhär är rasen definitivt”. Därför kommer jag också uppdatera bilden på spindeldiagrammet allt eftersom fler salukis gått och man fått en mer rättvis bild av hur det ser ut.

Gamla hundar.

Senaste dagarna har jag haft fullt upp med att scanna in gamla salukifoton. Min granne MajLis råkar nämligen ha massvis av fina bilder och nu har jag kidnappat en scanner så att det går att visa dem för resten av världen också.

Är ni inte intresserade av att se gamla svenska salukis så kan ni helt låta bli det här inlägget. Är ni intresserade, läs och titta! Klickar ni på bilderna så blir de större.

Först ut är Cavve, född -98, en av de första salukisarna jag delade säng med på kennel Khalil. Han blev sedan pappa till en kull valpar och där fanns bland annat en tik som kallades Siri. Hon var en av mina första riktigt stora salukikärlekar och det var från början tänkt att jag skulle ta hem henne istället för Zala. I stamtavlan hette han Khalils Itawa Ben Geshed Schariar, hans dotter Siri hette Dabkas Asjadiy. Cavve hade även en syster kvar på Khalil, Shiva, och hon var också helt underbar.

Nästa hund är Zadi, Dervisch Cherazade. Hon är född 1981 och på flera bilder jag sett på henne har hon varit så lik Zala att jag lätt skulle kunna tro att det var min Zala på bilderna, om det inte var för att bilderna var på tok för gamla för att det skulle vara möjligt. Zadi fick två kullar på Khalil och Bettan (som har kenneln) var så kär i sin fina tik att alla Khalils cremefärgade tikar fick heta Cherazade i stamtavlan sedan, allt för att hedra denna fantastiska hund. Det är därför min Wahidah heter Khalils Wahidah Cherazade Bint Zala i stamtavlan.

Längst till vänster har ni Zadi, sedan kommer hela hennes J-kull (förövrigt den snyggaste kullen som Khalil fött upp enligt mig) och längst till höger sitter Zadis mamma och mormor!

Och så kan vi avsluta med en bild på en av J-hundarna. Kanske Jadaba, jag är inte helt säker på det. Skulle ni vilja se mer gamla foton osv? Hojta till så kan jag fixa det. Jag har hur mycket foton som helst nu.

De är inmönstrade!

För ett bra tag sedan så importerade en god vän till mig två salukis från Iran. De två hundarna var jämngamla, men inte släkt och de fick heta Efi och Abraca.

Problemet när man importerar från Iran, är att man inte får med någon stamtavla på dem, i alla fall ingen som godtas av SKK och därför måste hundarna bli inmönstrade för att få bli registerade. Det har registrerats en del iranska salukis här i Sverige förut och därför tänkte Viktoria försöka få även de här två inmönstrade. Det var inget snack om saken, hundarna ser ut som salukis, beter sig som salukis och är allmänt underbara. Jag träffade dem vid två olika lure coursing-tävlingar och har väl mest fallit för tiken, Efi. Abraca är visserligen skitsnygg, men så vild! Sådär vild som unga hanhundar absolut kan vara, men som blir lite mycket för min smak. Jag kommer nog falla mer pladask för honom när han blir äldre och kanske lugnar sig i alla fall liiiite.

Hur som helst.
Det blev lite problem. Salukiringen tyckte nämligen inte alls att de här två hundarna skulle mönstras in. Enligt dem fanns inget behov av ”nytt blod” i rasen och dessutom är Abraca brindlefärgad och Efi har syskon som är brindle. Folk har en viss tendens att lite fånigt nog ta för givet att alla brindlefärgade salukis är blandraser.

Salukiringen fick sedan stöd av SvVK och det hela gick vidare till SKK. De i sin tur tyckte inte alls att salukiringen hade rätt. Salukiringen har ju varit positiva till inmönstring av iranska salukis förut och nytt blod behövs alltid. Brindlefärgen är dessutom inte förbjuden på saluki, utan bara ”inte önskvärd”.

Eftersom SKK tyckte att de skulle få mönstras in så tog Viktoria de två hundarna till en utställning där en domare kunde kika på dem för att se om han också tyckte att de såg ut som salukis. Den utställningen ägde rum idag och för en liten stund sedan fick jag ett telefonsamtal från en väldigt glad Viktoria som berättade att domaren inte alls hade tvekat på att se dem som salukis.

Det har tagit tid, det har varit nagelbitande, irritation, glädje, suckar och mycket energikrävande. Och det bara för mig. Jag har ändå inte lagt ner allt arbete på det här som Viktoria gjort. Jag avundas henne inte, men är otroligt glad för att hennes hundar äntligen får räknas som salukis även hos SKK.

Äntligen! Åh vad jag längtat efter att få skriva det här blogginlägget.

Även en vinthund behöver motion!

Hur mycket motion behöver en vinthund? Hur mycket motion behöver en saluki, en whippet eller en greyhound? Visst nöjer de sig med att gå koppelpromenader runt huset och sedan få springa lite i någon inhägnad, de springer ju av sig självt och sover sedan när de kommer hem?

Jag vet inte riktigt varför folk fått för sig att en vinthund, en aktiv jakthund som ska kunna springa länge och röra sig mycket, är en hund som inte behöver röra på sig. Javisst, de springer gärna, fort och mycket så fort man tar av dem kopplet, men behöver hunden aldrig promenader eller lite hjärngympa för det?

Mina hundar får väldigt varierande motion. Vissa dagar (framförallt de där dagarna med konstant ösregn) blir det mest småpromenader. Vissa dagar har vi vilodagar och går bara till närmsta rastgård  så att de får sträcka lite på benen och själva välja hur mycket de ska röra sig. De flesta dagarna går vi 5km, hittar något ställe för lösspring och några dagar varje vecka tränas lite tricks eller liknande. Vissa dagar går vi längre, ungefär en mil. Fortfarande med lösspring någonstans.

Vad jag märker är en enorm skillnad i hur mina hundar beter sig hemma sedan. Ja. De är alltid lugna inomhus (med undantag för när Minah blir tokbusig, men hon är så ung). Det spelar ingen roll om vi bara går runt huset eller bara är i rastgården några minuter, eller om vi går en mil och leker i en tom fårhage. Vad som däremot varierar, är hur nöjda de är. Ligger de bara och vilar, eller sover de djupt? Verkar de vara ”bara nöjda” eller rent lyckliga? Skillnaden är enorm när man väl sett den. Så enorm att mina föräldrar som knappt kan skilja en greyhound från en afghanhund märker skillnaden. Jag tror knappast att mina hundar är unika på den punkten.

Vill folk bara ha nöjda hundar? Vill de inte ha lyckliga hundar? Vill folk så gärna ha den där vackra hunden de förälskat sig i att de struntar i vilket så länge hunden inte river huset och beter sig acceptabelt?

En sak är säker. Alla hundar, oavsett ras, behöver motion och förtjänar motion. De förtjänar att få röra på sig och då kunna bygga muskler, få bra kondition, se sin omgivning och därmed öka chansen att leva ett långt, hälsosamt och roligt liv. Alla hundar vill nog ha någon form av hjärngympa också. Om det sedan är att hårdträna lydnad i en timme eller bara få jobba lite med en aktiveringsleksak varierar såklart från ras till ras och individ till individ. En vinthund skulle bli olycklig om man försökte få den att träna så mycket lydnad som en bruksschäfer vill ha för att bli glad. Men man kan ju anpassa sig lite.

Jag hoppas verkligen att folk tänker till lite innan de köper hund, att de tänker på vad en hund kräver för att bli lycklig och inte bara ”hur man gör för att få den att bete sig acceptabelt”. För ärligt talat, är det inte finare att ha en riktigt lycklig hund av lite annan ras än man tänkt sig, än att ha en förhoppningsvis lite nöjd hund av en vacker ras?

(Finska lapphunden Kastor med min älskade Zala i bakgrunden.)

Att tänka på vid köp av saluki.

Många kontaktar mig och frågar vad man behöver veta om man vill köpa saluki, vissa vill bara veta vilka uppfödare som är bäst, andra vill veta hur det är att leva med saluki och några vill veta om de skulle passa som salukiägare.

Så, det känns som om det behövs ett blogginlägg om just detta.

Om man vill ha en saluki bör man först och främst fundera på om man faktiskt vill ha en aktiv, självständig jakthund, eller om det är så att man vill ha en vacker sällskapshund. Känns det sistnämnda alternativet mest rätt, ja då rekommnderar jag att man antingen tänker om, träffar ett gäng riktiga salukis, tittar på lure coursing eller nöjer sig med att bara titta på hundarna.

Vill man ha en aktiv, självständig jakthund, ja då är det bara att försöka komma i kontakt med rasen på riktigt. Jag rekommenderar absolut att man träffar några salukis på riktigt, gärna i flera olika miljöer, innan man faktiskt bestämmer sig för ett köp. Försök se dem i jaktsituaion (på LC, kapp eller släphareträning), försök träffa några på hemmaplan. Alla som befinner sig i närheten av Stockholm eller har vägarna förbi är alltid välkomna att hälsa på mig och damerna för just detta, eller komma och säga hej när vi är iväg på någon tävling. Råkar ni inte vara nära Sthlm så kontakta någon uppfödare i närheten eller ”vanlig salukiägare”. På  salukiringens hemsida finns en lista med uppfödare samt länkar till medlemmarnas hemsidor.

Är man ute efter att skaffa sig en vuxen omplacering? Ja då är det ändå en mycket god idé att ta kontakt med någon salukiägare. Det är ytterst få salukis som omplaceras via annonser. Salukivärlden är väldigt liten. Alla känner alla, inte bara inom landet. Det är vanligt att salukiägare i Sverige har kontakt med salukiägare runt om i hela världen. Därför finns inget behov av att annonsera. Behöver man omplacera sin hund så frågar man helt enkelt sin uppfödare och några vänner om de vet någon som kan ge hunden ett nytt hem och ofta finns det minst en som kan erbjuda just detta. Det är dessutom mycket större chans att få köpa en saluki om man visar säljaren att man är intresserad av rasen på riktigt, har gjort vad man kan för att lära sig om rasen, bekanta sig med hundar på riktigt osv.

Hur är det sedan att leva med saluki?
Ja dels får man räkna med att alltid ha (minst) en hund i sängen, i fåtöljen eller soffan. Salukis älskar att ligga mjukt, varmt och bekvämt. Dessutom gillar de flesta salukis att komma upp en bit, så att de kan se vad som händer både i hemmet och utanför fönstren. De vill såklart inte vara inomhus hela tiden, utan är gärna ute och rör på sig. Mycket.

Visst behöver en saluki inte långa promenader hela tiden för att hålla sig lugn inomhus när den blivit vuxen, men det är skillnad på en hund som är lugn för att den accepterar läget och lugn för att den är nöjd och lycklig med dagens motion. Utöver långpromenader vill de även ha möjlighet att springa. En vinthund som inte får springa lös lever inte ett värdigt vinthundsliv. Att få springa, gärna med andra snabba hundar, är deras sätt att på något vis få utlopp för sin jaktlust. Själva springandet med tvära svängar, hopp, kast åt olika håll och extremt höga hastighet är som en träning inför jaktsituationer, något hundarna fullständigt älskar och ingen cykeltur i världen kan ersätta detta. På grund av deras starka jaktlust är det ofta svårt att ha dem lösa där det inte är inhägnat. Visst kan man knäppa lös kopplet och låta dem springa, de kommer i princip alltid tillbaka, men ska man vara en ansvarsfull hundägare måste man även kunna kalla in hunden när som helst och hindra den från att jaga. Det är extremt ovanligt att folk kan få sådan lydnad på sin hund.

Kan jag rekommendera folk att köpa en saluki? Ytterst sällan. Älskar jag att själv leva med rasen? Absolut. Jag kan inte tänka mig att leva utan minst en saluki i mitt hem. Det finns, vad jag vet, ingen hundras som passar mig bättre. Jag älskar deras värdighet, att de främst behöver fysisk motion men även går att träna annat med om man är lite påhittig och inte är tjatig. Jag älskar att bara iaktta dem, att sova med dem, att vara med dem på lure coursing, att träna med dem. Det är en underbar ras, i alla fall för människor som gillar ”katter i hundförpackning” eller påstår sig vara mer kattmänniskor än hundmänniskor. Vill man däremot ha en hund för att träna och tävla exempelvis lydnad eller agility med, ja då finns det utan tvekan mycket mer lämpliga hundraser att titta på.