Så kan det gå…

Sådan matte, sådan hund. Lilla ordet ”lagom” finns inte riktigt med i vår ordlista. Mer, mycket, massor, extremt, det är roligare ord än ”lagom”.

Det tyckte även Wahidah i tisdags när hon fick springa lös. Tyvärr.
Sååå nu får hon några muskler nedkylda ibland och bara koppelpromenader igen. Det var inte kul att höra henne pipa till vid strechingen efter lösspringet, innan jag egentligen började göra något. Det var inte kul att se hur hon inte ville stödja ordentligt på vänster bak igen. Fan.

Imorgon blir det åter igen ett besök hos fysioterapeuten, och gah. Jag måste hitta något lämpligt mellanting mellan promenader och lösspring. Något där hon inte pressas på något vis att göra mer än benet klarar av, men som ändå blir mer än vanliga promenader. När benet väl är bra igen så kan jag ju se till att ta rejäla promenader varje dag, 12-km promenader alltså. Går man sedan dem i rask takt lär jag få träningsvärk och Wahidah lär bli bättre i benet. Det får nog bli nästa experiment, jag har faktiskt inte gått någon 12-km promenad med henne på evigheters evigheter eftersom vägen som är så bra att gå då, har varit täckt av is. Nu borde det problemet ha löst sig.

Men ja.. Jag får fråga fysioterapeuten imorgon vad hon tror att kan vara lämpligt att göra. Hade det inte varit för att jag ändå märker hur mycket bättre hon blivit, och att hon även dåliga dagar är bättre än hur hon var för några veckor sedan,  ja då hade det här varit läget då jag börjat tvivla på att hon någonsin skulle bli bra.

Tålamod. Tålamod och tusen bra idéer är vad som behövs.Bläh.