Hundraser.

Ibland, som idag, funderar jag på hur många olika hundraser det egentligen finns. Det ska tydligen finnas 300-400 olika hundraser. Något sådant. Ändå känns det som om antalet hundraser som registreras hos SKK är… minimalt. Hur kan det komma sig att det finns så många hundraser, men ändå så otroligt få?

Vid närmare eftertanke har jag kommit på att det nog beror på att jag aldrig riktigt räknar med de raser jag inte vill ha själv, om ingen vän har rasen eller det rör sig om någon extremt vanlig ras.

Så, vilka raser vill jag INTE ha?
Inga brukshundar. De är för krävande.
Inga jakthundar som måste få jaga för att vara lyckliga.
Inga vallhundar som måste få valla för att vara lyckliga.
Ingen ras som kommit från varghybrider.
Ingen ras som kräver massvis av pälsvård.
Ingen ras med väldigt korta ben, intryckt nos eller andra konstigheter.
Ingen chihuahua-liten ras och ingenting större än ca 70cm/40kg.
Ingen hund som kräver täcke större delen av året.
Ingen jätteflamsig ras. Sprattlig går bra. Flams gillar jag inte.

Ehm. Det blir inte sådär jättemycket kvar.

Bild från förra sommaren.

Italienarkompis

Idag träffade vi en ny liten hundkompis, nämligen 6 månader gamla italienaren Lilja. Hon och hennes matte kom till oss på förmiddagen, kastade in oss i bilen och körde iväg. Ungefär så. En liten stund senare befann vi oss på fina ängar vid fin skog precis vid det fina vattnet. Nämnde jag att det var fint ute?

Hundarna kunde vara lösa nästan hela tiden (med undantag för när vi såg ett rådjur) och de busade,  badade och busade lite mer. Två timmar senare hade vi två väldigt trötta och lyckliga hundar. Jag, ja jag hade en del bilder på kamerans minneskort. De bilderna ska ni få se nu.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett litet inlägg om tänder.

Jag tänker ju nästan dagligen på hur skönt det är att ha slutat ge torrfoder till Wahidah, men tyvärr har jag inte så många bilder som verkligen visar hur stor skillnad det är på henne.

På facebook finns det en underbart bra grupp som heter Barf och färskfoder för hund & katt. Där är jag med. Det är 1107 andra djurägare också. En av dem, Joanna Epifania Vallejo, la nyligen upp en bild på en av hennes hundars tänder och skrev bland annat följande:
”Jag och pojkvännen hade tänkt att boka tid hos veterinären för tandstenskrapning. Vi hade tagit för givet att det är ett stort problem hos småraser, men nu inser vi att det kanske inte ens är nödvändigt ännu!”

Hur stor skillnaden var? Tja, ni kan titta själva. Jag sitter mest och tänker att det verkligen är underbart att fler och fler väljer att skippa foder som hundarna inte mår bra på.

(Och jadå, jag har frågat om det är okay att använda bilderna i ett blogginlägg.)

Ångest

Idag köpte jag smärtstillande till Wahidah. Ännu mer smärtstillande. Hon har nu ätit det i… ja vad blir det? Ganska exakt tre månader. Och hon har ont. Trots smärtstillande.

Det är verkligen hemskt att se sin hund ha ont hela tiden och jag gör vad jag kan. Vi går promenader, jag stretchar, jag fixar och pysslar och ger fiskolja och glucosamin.

Det jag gör, som kanske inte borde göras, är väl att låta henne springa lös. Men fan, en saluki som inte får springa lös… Hon mår så dåligt när hon inte får det och nu när hon åter igen vant sig vid att vara lös så är hon faktiskt väldigt lugn, hela tiden. Inga hysteriska busryck och när hon släpps lös så springer hon bara lite och lugnt. Inget som gör henne värre.

Hon har ont i muskler. Hon har kanske lite ont av sina knän också och hon är skev i hela kroppen. Det är självklart att det tar lång tid att få henne bra när hon gått och haft ont så länge. Hon har ju faktiskt haft ont i 4 år.

Folk vi möter ute märker ingenting. ”Va? Hon kan inte ha ont, hon busar ju runt och ser så glad ut!” säger de. Men jag ser. Jag som vet vad jag ska titta efter. Jag ser hur hon avlastar det onda bakbenet, jag ser hur skevt hon står, jag ser hur hon inte tar ut steget och märker i allt hon gör att kroppen inte är bra.

Att operera knäna är inte ett alternativ. Det kommer inte göras oavsett vad folk säger. Musklerna.. ja, jag vet inte. Stretchingen känns som den gjorde även när vi var hos fysioterapeuten senast och hon sa att Wahidah hade ca 90% rörlighet i hela kroppen. Något sämre på vissa smågrejer om jag slarvat lite några dagar, som jag tyvärr gjort av ren utmattning någon gång.

Jag vet inte vad mer man kan göra. Visst kan man åka till fysioterapeuten och hålla på massor där, men det blir svindyrt. För att ha råd behöver jag jobb. Jobb är svårt att få, framförallt i Stockholm och så ska man ha någonstans att göra av hunden också. Mest troligt är att jag hittar jobb på någon annan ort, men där finns inte min fysioterapeut. Dessutom tar det enormt många timmar att åka dit, så även om jag skulle få jobb så är det inte säkert att dygnets timmar skulle räcka till. Sedan är det faktiskt inte säkert att allt blir bra, även om man gör allt man kan. Wahidah har gått så jävla länge med sin muskelskada nu. Bättre kan man nog få det. Men bra? Så bra att hon kan leva ett så aktivt liv som hon älskar att leva? Hon mår så bra av att gå 10-15km några gånger i veckan och 5-7km övriga dagar med dagligt lösspring, att ett liv utan allt det inte är att tänka på. Hon vill ha full fart, hela tiden och även min mor, som har dålig syn och knappt ser fram och bak på en hund ibland, märker direkt av när Wahidah inte fått springa eller åtminstone fått en rejäl långpromenad. Alla märker det.

Om 23 dagar är det dags för uppkörning. Sedan har jag körkort, är planen i alla fall. Jag har beordrat mig själv att inte tänka mer på Wahidahs hälsa osv innan det är avklarat. Fullt fokus på körkortet nu, sedan fokus på hunden igen. Men hur låter man bli att tänka konstant på att den mest fantastiska i hela världen inte har det bra när man ser det hela tiden?

Jag vet verkligen ingenting just nu.

Ibland ritar jag.

Det är inte så att jag bara fotograferar. Jag gillar att rita också, men det har blivit väldigt lite sådant senaste tiden. Faktum är att det nog var några år sen jag senast gjorde något ordentligare än klotterbilder.

Nu har jag bestämt mig för att leta upp lite bra inspirationsbilder och sätta igång igen. Även om jag inte lägger ner speciellt mycket tid och jobb nu (en bild tar mig 5 min att göra) så är det trevligt att fokusera på bilderna och klurigt att få till hyfsat bra uttryck osv. När jag börjar känna mig mer nöjd med bilderna igen och har bättre tålamod, då blir det till att rita på ”finpapper”.
Visst är ni förvånade över mitt val av motiv?

Valpivalp.

Jag har tänkt på det där med valp en del. Mitt i alla funderingar kring ras osv så börjar jag nämligen fundera på vad jag gjort rätt med Wahidah och vad jag absolut ska göra annorlunda med nästa hund.

Sådant som jag gillar att jag gjort med Wahidah är:

• Inte tränat lydnad från början, utan istället lagt fokus på att leka. Vi har haft hysteriskt kul, lekt med alla typer av leksaker, lekt utan leksaker, tränat på att jag både kan starta och stoppa leken och att hon inte rusar iväg med leksaker hur som helst hela tiden.
• Låtit henne sova nära. Varit väldigt fysisk med henne på alla sätt och vis och på så sätt gjort det självklart att hantering av människor alltid är okay, även om det inte alltid är superroligt (hon är ju väldigt lätthanterad även vid veterinärbesök osv).
• Aldrig gjort någon stor sak av att det händer grejer. Samtidigt har hon fått hänga med på allt möjligt och eftersom hon fick växa upp i en förort till Sthlm blev hon snabbt van vid allt från galna små barn till olika typer av trafik, olika underlag och människor som rör sig konstigt.
• Låtit henne träffa katt redan som 4-5 veckorsvalp.
• Sett till att hon har fått umgås med många vuxna hundar av olika typer. Hon är idag expert på hundspråk och kan komma överens med ”allt och alla”.

Sådant som jag ska göra med nästa valp, som jag tyvärr inte gjort med Wahidah:

• Ensamhetsträna från dag 1.
• Träna inkallning och skvallerträna från dag 1.
• Passivitetsträna ordentligt.
• Barfa eller möjligtvis ge färskfoder från dag 1.
• Gå regelbundet till fysioterapeut i förebyggande syfte.

Listan kommer säkert bli längre. Men nu har jag en början i alla fall. Och yes, jag har faktiskt ställt mig i kö till en valp. En valp som förhoppningsvis föds någon gång nästa år. Uppfödaren, ja hon är en sån där trevlig person som har fantastiska hundar, som hälsotestar hundarna och om jag inte minns tokigt så barfar hon också. Nu återstår det alltså att göra allt i min makt för att ha möjlighet att ha valp någon gång nästa år. Det är mycket som behöver fixas och ingenting är bestämt eller klart eller i ordning än. Men när jag väl får min valp, om jag får den, så kommer det vara en underbar valp på alla sätt och vis. Sund, vacker och med bra mentalitet.

Nu ska jag bara fixa körkortet (uppkörning om en månad), fixa jobb, flytta och komma på hur man ska lösa valptiden. Men ja, vill man så går det, eller hur?

När livet är som bäst.

Jag har nog nämnt det flera gånger, men det är något speciellt med att vara omringad av salukis. Det spelar ingen roll hur kär jag blir i alla hundar jag träffar, hur mycket jag gillar att umgås med vänners hundar osv. När jag har mer än en saluki att promenera med, när jag får se flera salukis tillsammans, då känns livet så komplett. Det är som om livet är precis så som det var tänkt att vara och plötsligt blir det lätt att slappna av både fysiskt och psykiskt.

Idag träffade vi MajLis och hennes salukis, Razzika, Badia, Tove och Jajja. Det var länge sedan, men oj vad alla blev glada. Badia är inte ens ett år gammal, så hon tycker att allt är hur kul som helst och likt faster Wahidah är det mer hund uppe i luften och far runt än vad det är nere på marken. Tove, ja hon pratade högljutt och vimsade runt, Razzika sprattlade mest och Jajja kunde inte bestämma sig för om hon skulle hälsa mest på Wahidah eller mig. Efter någon sekunds beslutsångest började hon ändå hoppa på mig, slicka mig i ansiktet, ha ut sina öron sådär tokigt som hon alltid har och slogs med tassarna när jag råkade titta på någon av de andra hundarna. När vi sedan skulle gå iväg, ja då skulle hon inte gå med matte längre, utan med mig. Hon gör så ofta, men vi har aldrig förstått varför. Helt plötsligt hade jag alltså två hundar att gå med igen. Wahidah och hennes mammas kusin Jajja.

Precis där och då kändes livet underbart. Omringad av salukis, mina älskade salukis som jag känner så väl. Hundarna som är mer än bara hundar, de som är mer än allt egentligen. Herregud vad jag älskar de där knäppa långnosarna.

En skogspromenad.

Detta bildspel kräver JavaScript.

A!

Nu har resultatet från Wahidahs höftröntgen kommit upp på hunddata!

Äntligen någonting som faktiskt är som det ska vara.

Ett år.

Ett helt år, 12 månader. Det är tokigt lång tid och det är precis så länge sen jag senast såg min älskade tant.

Som så många dagar förut har jag sett till att vara nästan konstant sysselsatt för att slippa tänka, slippa fundera på hur mycket jag saknar henne. Min älskade Zala. Jag kan inte säga att jag ångrar någonting. Jag bara önskar att allt hade fått vara bra längre, att hon skulle ha blivit 12-15 år gammal som så många andra salukis istället för ynka 11½ år.

Den finaste jag någonsin lärt känna. (bilderna blir större om ni klickar på dem)