Vi jagade lite.

Det blåser idag. Mycket. Väldigt mycket.Folk är ganska (mycket) duktiga på att skräpa ner utomhus. Ofta irriterande. Idag, hur kul som helst!

Wahidah såg den såklart på långt håll och blev sprattelvildgalen och sprattlade runt nästan lika entusiastiskt som på lure coursing. Hon fick ta den, såklart. Galnare än när hon såg haren för några dagar sedan, men ändå släppte hon så fort jag sa till och sedan, ja då filmades den här filmen:

Tugg, tugg, smask, smask.

Idag äts det ben här. Ganska mycket ben faktiskt, eftersom Wahidah några dagar fått äta lite väl mycket kött i förhållande till mängden ben och därför var rejält lös i magen igår. Jag tror det var därför iaf. Det är möjligt att hon fått i sig något olämpligt ute också, med tanke på att folk här slänger ut hela(!) brödlimpor till fåglar, slänger matrester vid busshållplatser och har sig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ytterligare ett besök hos fysion.

Nu har vi varit hos fysioterapeuten igen och naiv som jag är ibland tänkte jag något i stil med ”Åh, vi har tid där redan klockan 15, då kommer vi komma hem tidigt!”. Jag borde känna henne vid det här laget, men först när klockan närmade sig 18:30 insåg jag att det nog blir en lång dag. Varför alla dessa timmar då?

Jo, ett besök hos Therése som hon heter, är så mycket mer än bara ett snabbt ”Hej, hur ser ni ut idag? Bra. Nu behandlar vi det här, oj, nu har det gått en timme. Hejdå!”. Ett besök hos Therése innebär en del prat om veckan som varit, en del prat om hundar och hundhälsa i allmänhet, lite behandlingar, en kopp te, lite behandlingar, mer extremt intressant prat, lite koll av hunden… Det tar sin tid. Underbar tid på sitt sätt. Så kommer man dit tidigare, ja då innebär det bara mer tid till behandlingar och prat än om man kommer dit senare (förutsatt att hon inte har någon mer kund inbokad under kvällen, vilket hon inte hade idag).

Man blir alltså inte utkastad bara för att en viss tid gått. Det är aldrig fokus på att få allt gjort så snabbt som möjligt. Allt antecknas, allt funderas på, jag kommer med tusen frågor och vi diskuterar tusen saker. Jag får lära mig enormt mycket, får massor av idéer och lär känna både min hund och mig själv bättre. Faktiskt.

Och hur var det med Wahidah då? Tja.. Två dagars lösspring efter varandra gjorde ju inte att hon tog det lugnt andra dagen, så nu har hon överansträngt sig. Det dåliga benet är sämre igen, inte dåligt-dåligt, men sämre än förra veckan. Det bra benet är lite bättre (och det är bara bakbenen jag pratar om). Det är väl egentligen de enda nyheter jag har att skriva, och nu blir det koppelpromenader till på söndag, sedan får hon springa var tredje dag. Som tur är så har vi ingen direkt begränsning i hur långa koppelpromenaderna får vara, för tja, oavsett hur långt vi går så kommer det inte bli samma belastning på kroppen som när hon rusar runt på typiskt Wahidah-vis. Jag kommer dock börja med normallånga långpromenader, såklart. Nu ska hon få tid på sig att åter igen bli bättre.

Jag är inte det minsta överraskad. Redan i tisdags kväll skrev jag till en vän att Wahidah inte kändes helt bra, så nu skulle hon få gå koppelpromenader ett tag. ”Äh, hon kanske bara har träningsvärk? överdriver du inte nu?” var väl ungefär reaktionen jag fick. (med tillägget att jag ändå känner min hund bäst) Kanske var det därför som jag tvivlade när Therése idag frågade mig om jag känt någon skillnad vid stretchingen osv. ”Jag vet inte” blev mitt väldigt tveksamma svar och vips framstod jag väl som en av alla som inte har speciellt bra koll. Men jag hade ju koll. Jag visste ju egentligen att hon var sämre och det är ju knappast så att Therése får för sig att Wahidah är bättre än vad hon är bara för att jag råkar säga något tokigt, om jag nu säger det. Hon har på tok för mycket kunskap för att låta sig luras av okunniga hundägare.

Ikväll sitter jag alltså inte och funderar så mycket på hur lång tid det kommer ta att få Wahidah bra. Det kommer ta tid, det vet jag. Ikväll funderar jag mest på hur jag ska göra med mig själv, funderar på hur det kan vara så jävla svårt att lita på sig själv när man ändå vet innerst inne någonstans att man har rätt. Det är svårt ibland. Väldigt svårt.
Och nästa gång jag funderar på allt, ja då får jag väl helt enkelt lyssna på den internationella nationalsången för alla underbara idioter. Eller så sätter jag låten på repeat. Inget fel i det. Låten är helt galet fantastisk.

Pinne! Pinne! Pinne!

Ja, vad säger man? Wahidah älskar pinnar galet mycket. Idag gick vi till en fårhage. I fårhagen fanns det en pinne…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men, senare under dagen kunde hon faktiskt se ordentlig ut också.

Finaste Wahidah. Älskade lilla knäppnos.

TJOHOO!!!

Någon enstaka minusgrad. Strålande sol. En öde skog med ett öde fält.

En otroligt, otroligt lycklig Wahidah!
(och lycklig matte)

Detta bildspel kräver JavaScript.

EFIT!

Igår var det dags att åter igen fotografera ett foto i timmen och det gjordes här!
Alla bilder blir större om ni klickar på dem.

Klockan 9 hade jag vaknat och satt kamerabatteriet på laddning.

Klockan 10 sov Wahidah i solen under tiden som jag plockade i ordning mig.

Jag satt vid datorn en stund och tittade på roliga kameraprylar.

Sedan blev det dags att gå iväg för att möta Angelika!

Klockan 13 var Google och Angelika i full fart med att träna lydnad, och jag fullt upptagen med att fotografera dem.

Efter träningen tog vi en långpromenad i solskenet.

Vi landade därefter hemma hos min mor för att fika lite.

Min mamma satte sig på golvet och funderade på om Google uppskattade att bli klappad eller inte.

Jag förde över filmer från Angelikas kamera till morsans laptop och därefter till min mobil.

Klockan blev 18, Angelika och Google gick hem och Wahidah blev hungrig.

Sedan började Wahidah bli trött…

Hon somnade i soffan, samma sovstil som alltid.

Hon sov själv i soffan till klockan 22, då bestämde jag mig för att vila tillsammans med henne.

Klockan 23 var vi hemma igen och då blev det ”nattmacka”, glucosamin och fiskolja.

Godnatt!

Rallyfilm!

Hur länge har vi inte tränat på att hon ska ha stabil position i fotgåendet? Hur länge har vi inte tränat på att hon ska sätta sig rakt och snabbt? Hur länge har vi inte tragglat ihjäl oss på att få svängarna, framförallt de snäva svängarna, att fungera bra?

Well. Idag fungerade allt. Inte för att vi tränat mer, vi har faktiskt inte tränat alls. Nej, nu är min hund bättre i kroppen, stadigare i kroppen, kan använda den på ett annat sätt, och vips fungerar det… Inte var det så att jag tränade dåligt eller att Wahidah inte förstod eller hade lust. Nej, hon kunde inte göra bättre ifrån sig förut.

Herregud. Jag undrar verkligen hur många hundar som går runt och har ont, men där folk inte märker någonting alls. Troligtvis vill jag inte veta  hur det är med den saken… Det gör ont nog att tänka på hur Wahidah har haft det.

Titta på henne nu! Fina, fina lilla saluki. (om filmen inte fungerar, säg till! den har bråkat lite för mig)

Och såhär såg det ut för ganska exakt en månad sedan, dagen innan vi var hos fysioterapeuten första gången:

En fin lördag.

Den här dagen kommer bli bra. Det ser man direkt om man tittar på den lilla dammiga platsen där jag valt att ha kamerans batteriladdare. Nu sitter jag nämligen att väntar på att bästa Angelika kommer med fina lilla Google. Det är någon timme kvar, men förhoppningsvis går tiden fort.

Idag är det dessutom EFIT-dag, så foton kommer det bli!

Vad vi ska göra idag? Träna lydnad, fotografera fin-bilder på hundarna, gå en långpromenad i solskenet och efter att Wahidah fått sin stretching så blir det fikadags. Jag älskar såna här dagar och det ska bli kul att fotografera lite seriöst igen. Det var länge sen jag hade någon anledning att använda annat än mobilkameran.

ÄNTLIGEN!

Svullnaden i knät är borta.
Hon är mycket mer stabil i knät än innan. Rörligheten i sämsta bakbenet åt sämsta hållet har nu blivit 80(!) procent! 80! Det var på 0 procent första gången vi var där eftersom hon inte ens kunde sträcka ut det rakt.
Rörligheten i bästa bakbenet åt sämsta hållet har blivit lite bättre, men inte lika mycket, så det ligger på 75% rörlighet nu. Det är det benet som totalt sett har sämst rörlighet nu, men det beror på stela muskler från tidigare överansträngning.

Det bästa av allt?
WAHIDAH FÅR SPRINGA!

Tjohoo! Äntligen! Så galet jävla underbart att jag knappt vet hur jag ska reagera.

Hon får inte leka med andra hundar. Hon får inte på något vis riskera att triggas igång att leka mer än vad hon egentligen orkar (så vi ska inte leka med pinnar, heller). Men hon får springa själv.

På måndag tänkte jag att det ska få bli av.
Hjälp vad läskigt och ÅH vad jag ska fotografera mycket då. Eller filma. Jag har inte riktigt bestämt mig för vilket än.

Så är det dags igen…

Om sisådär 15-20 minuter ger vi oss av. Jag har redan packat allt som ska med och är stressad på ett typiskt Ninni-vis, sådär som jag alltid blir när man ska resa och faktiskt har en tid att passa. Det spelar ingen roll att vi bara reser runt i Stockholm, att jag har kollat upp resvägen ordentligt den här gången osv. Herregud vad jag hatar att resa.

Jag hade gillat mer om vi kunde åka bil till fysioterapeuten. Då hade man åtminstone sluppit bytet från pendeltåget till tunnelbanan och från tunnelbanan till bussen. Dessutom hade en supersnäll människa sluppit möta mig vid busshållplatsen för att köra mig den sista biten. Men nu är det som det är. Än så länge har jag inget körkort och inte har jag ringt körskolan idag heller för att boka nästa lektion.

Wahidah känns bättre nu än för en vecka sedan. Jag vill tro att allt blivit jättemycket bättre, sådär så att fysioterapeuten säger ”Tjohej, ut i skogen med er, men lämna kopplet hemma den här gången!”, för Wahidah är minst sagt sjövild på promenaderna nu av överskottsenergi… Men det är nog mer troligt att hon säger ”Bra, det har blivit lite bättre, fortsätt med samma promenader så kommer det fortsätta gå åt rätt håll”.

Suck.
Tålamod. Tååålamod med den lilla hunden som flyger runt som en hysterisk galning i kopplet då och då så att man tvingas stanna och hålla i själva selen för att hon inte ska göra piruetter och studsa likt en känguru på bakbenen…