En riktig jaktidiot…

Ja, att jag ler så fort jag tänker på hur knäpp Aysu är, det är knappast någon nyhet. Det gör jag även nu, trots att jag nästan flög omkull under kvällsrastningen…

Vi var helt enkelt ute och gick lite, precis som vi gör varje kväll av självklara skäl. Plötsligt kastade sig Aysu framåt med världens kraft och i samma sekund fick jag syn på den, haren.

Det tog ungefär en halv millisekund från att hon såg haren till att hon var helt inställd på en enda sak, att jaga och döda denna hare. Det är då jag är glad åt att ha en rymningssäker sele på henne, för när kopplet stoppar upp, då gör hon allt i sin makt för att komma åt haren ändå. Hon hoppar, skuttar, kastar sig i hysteriskt hög fart åt alla håll samtidigt, flyger rakt upp i luften… Håller man då i själva selen, ja då fortsätter hon så gott hon kan och det tar många minuter innan hon slutar leta efter det hon ville jaga. Finns det en sak att jaga, ja då kanske det finns flera?

Jag har haft jaktgalna hundar förut. Jag har varit nära på att flyga efter mina hundar tidigare när de sett saker att jaga. Men den här lilla påminner mig om hur det var innan jag fått ordning på Wahidahs skvallerträning.. Herrejävlar vad stark hon är och fan vilken jaktlust hon har!

Är jag knäpp som älskar det? troligtvis. Men det är just det som är saluki. En riktig saluki har sån stark jaktinstinkt och jaktlust att de tappar allt annat när de ser något att jaga. Varje liten del av hela deras kropp fullständigt skriker ”Jaga! Döda! Jaga!” till deras hjärnor. Det är så de är och det är så de ska vara.

Och ja, vi ska skvallerträna. Skvallerträna, träna inkallning, skvallerträna mer och motionera så mycket att hon inte har överskottsenergi. Då kommer det nog bli ordning även på hennes inkallning. Men just ikväll, då var det en jäkla tur att den rymningssäkra selen satt på och att inte kopplet gick av eller så.

Älskade skrutthund. Det går inte att inte älska en såhär tokig liten hund.