Lilla fröken sprattel…

Alla har väl sina små morgonrutiner. Vi har i alla fall sådana.

Varje morgon börjar med att vi vaknar. (”Tjohoo! Godmorgon! Jippie!”)
Sedan går vi ut i köket för att hundarna ska få sin frukost (”Yay! Mat! Mat! Mums!”)
och när hundarna ätit klart så är det dags för morgonrastning. (”Titta på mig! Jag hinner springa flera varv i lägenheten innan du får på dig skorna!”)

Väl ute så går jag mest runt och håller hårt i kopplet, för trött för att göra annat. (”Fåglar! JAGA! Löv! Jag kan också flyga! Fågel igen! Titta så högt jag hoppar! Tjohoo!”) När hundarna gjort ifrån sig, ja då går vi in. (”Jag hoppar jämfota genom hela trappuppgången! Min svans är propellern som driver mig framåt! Tjoho!”)

Först efter frukost och morgonrastning så är det dags för människofrukost. (”Titta på mig! Jag hinner springa ett varv runt lägenheten, hoppa i sängen, springa till hallen, morra åt Wahidah och springa ett varv till innan du hunnit till köket!”)

Under tiden jag äter frukost, ja då tittar jag på min älskade lilla knäppsaluki som gått från sovande till toksprattlig till sovande igen. Då ligger hon ihoprullad på sängen och sover, väntar på nästa bustillfälle och är så söt att man får använda alla vettiga tankar som finns för att inte lägga sig bredvid henne och pussa på henne i flera timmar. Det är ju faktiskt bra med frukost också. Hur ska man annars orka vara vaken och kunna hänga med på alla sprattliga äventyr som hundarna vill ut på?