Gott nytt år!

Så, ska vi se fram emot ett nytt, toksprattligt och superskojigt år där man i full fart kan hoppa runt och hitta på hyss?
Aysu tycker att det är en bra idé!

Tidigare idag var vi ute på en tre timmar lång promenad där hundarna fick springa i tomma fårhagar, långt ifrån alla jävla fyrverkerismällande puckon. (Så var min åsikt om sådant yttrad också) Hundarna var glada, solen sken ibland och allt var bara fint, fint och ännu mer fint.

Nu ligger damerna här hemma och sover. De bryr sig mindre om fyrverkerierna än vad jag gör. Snart blir det film och glass här. Jag hoppas verkligen, verkligen att alla ni bloggläsare har en åtminstone okay nyårsafton med inte allt för rädda husdjur och med massor av gott att äta.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mer tips inför nyår!

Vill du dela texten jag skriver nu på facebook? Det lättaste är då att klicka på den här länken för att komma till ursprungsinlägget: https://www.facebook.com/photo.php?fbid=278377335643987&set=a.119022938246095.24259.100004151681585&type=1&theater

Varje år försvinner det hur många hundar som helst kring nyår. De allra flesta verkar bli skrämda av fyrverkerier och jag tänkte därför dela med mig av några små tips för att öka chansen att hunden finns i hemmet även nästa år.

1. Strunta i flexikoppel och långlinor. Ha istället vanliga koppel i läder eller nylon med rejäl koppelhake. Trä öglan på kopplet runt handleden för att minimera risken att tappa hunden om den rycker till.
2. Var noga med vilket halsband du använder. Ha ett vanligt halsband som sitter så hårt att hunden inte kan få det över huvudet eller välj ett helstryp av valfri modell. Oavsett vad man tycker om stryphalsband är det bättre att ha på sådant än att hunden tar sig ur halsbandet och försvinner!
3 och 4. Har du sele på hunden, kolla noga att hunden inte kan ta sig ur den. Många hundar kan få av sig selen om de böjer ner huvudet och backar, framförallt om de drar hårt. En rädd hund drar väldigt hårt och gör ofta allt den kan för att fly. En rymningssäker sele eller ett bra halsband kan många gånger vara bättre än en vanlig sele.

Dessutom:
Gå en långpromenad på förmiddagen och aktivera hunden mentalt om den gillar sådant. Låt den spåra eller träna lite lydnad och tricks, något som gör att den blir trött. Ge hunden en rejäl måltid på kvällen så att den är mätt och nöjd och kanske den kan få ett extra ben att tugga på. Så fort det blivit mörkt, gå bara kort utanför huset för att rasta hunden. Undvik att gå mellan höghus om möjligt då ljuden från fyrverkerier ekar mer där än på öppna ytor.

Kom ihåg att även om din hund varit oberörd tidigare år så kan oturen vara framme. Smäller någon ett gäng fyrverkerier två meter bakom din hund eller siktar mot er så blir nog de allra flesta hundar rejält skrämda.

Snart är det nyårsafton…

Snart är det dags, den tiden på året som djurägare brukar avsky mest av allt. Visst hade det gått an om folk höll sig till att smälla raketer när man ”ska” göra det, vid tolvslaget på nyårsafton. Så fint är det dock inte och nu idag har det kommit igång ordentligt, i alla fall hos mig. I centrum står utanför en affär en stor uppblåsbar figur av en fyrverkeripjäs för att riktigt skrika ut att de säljer otäckheter. Gissa om jag vill sticka hål på den varje gång jag passerar där…

Nu har jag visserligen tur nog att ha två hundar som inte bryr sig om fyrverkerier, inte på något negativt sätt. Wahidah tar sig gärna till fönstren och tittar ut, iakttar det märkliga som far runt på himlen och verkar fundera på om det går att jaga eller inte, eller så sover hon. Aysu vilar hon med, har lyft på huvudet någon gång vid rejäla smällar för att se hur jag reagerar och somnat om när jag inte brytt mig. Hon har dock aldrig varit hos mig på nyårsafton och är ju uppvuxen på ett betydligt lugnare ställe än en stockholmsförort, så jag tänker ta det säkra före det osäkra med henne.

Från och med nu har jag en liten säkerhetsgrej för mig själv, nämligen att inte gå i närheten av centrum när det är mörkt och absolut inte mellan höga hus eller på stora parkeringsplatser. Det är där det smäller som värst.

På nyårsafton kommer det bli såhär:
Rejäl långpromenad (12km i delvis bökig terräng) med lite lösspring på förmiddagen.
Varsin kyckling till middag så att hundarna är proppmätta.
Fördragna, ljuddämpande gardiner i fönstren (går att köpa på ikea).
Fleecefilt i fönstret.
Musik på hyfsat hög volym och därefter en film med biljakter och allmänt oljud.
Absolut ingen rastning av hundar runt tolvslaget och rastning sker inte mellan höga hus, den sker på närmaste gräsplätten ut mot gatan där det är mer öppet.

Dessutom ska jag någon dag plinga på hos grannarna och kolla om de tänker skjuta fyrverkerier. Det är förbjudet att skjuta här i området, men grannarna älskar att festa och jag skulle inte bli förvånad om de gillar att skjuta fyrverkerier heller. Jag vill inte ha sådant precis utanför mitt fönster.

Huh. Jag längtar till sommaren.

”Tjohoo!” säger Aysu

Idag har vi finbesök eftersom Razzika, Tove och Badia är här under tiden som matte MajLis jobbar.

Det innebär att Wahidah flyr till korgen på golvet, Tove ligger i fåtöljen och Razzika ligger i sängen nära fåtöljen. Aysu och Badia? De ligger inte någonstans. De sprattlar runt, brottas i sängen, biter varandra i halsarna, slår på varandra, lägger sig på varandra, snurrar runt… Så länge de är.. ehm.. lugna(?) så får de hålla på. Världens bästa bästisar, fröken A och fröken B.

Trasiga tänder.

”Åh, så rolig hon ser ut när hon ligger på rygg i soffan! Det måste jag fotografera!” så tänkte jag sekunden innan jag såg hur hennes mun ser ut nu för tiden… Två tänder är trasiga, och jag förstår inte hur det kunnat bli så.

Hon använder inte de tänderna till att tugga ben. Hon har inte lekt med någon hund som haft kedjehalsband på sig. Hon har inte haft på sig munkorg, varit i bur eller liknande. Jag har inte märkt av att hon gjort sig illa runt huvudet. Hon visar inte minsta lilla tecken på smärta nu när jag klämmer och känner i hennes mun (och tro mig, jag har klämt och känt noga på alla tänder i hela munnen nu, flera gånger).

Jag vet bara att det här var ungefär det sista jag behövde. Några telefonsamtal till veterinärvänner gjorde mig tillfälligt lugnare, sådär så att jag i alla fall inte åker in med henne akut till djursjukhus. Men fan. Jag orkar inte med mer skador på hundar, framförallt inte mer på min redan trasiga Wahidah…

Träning med Aysu (film!)

Det blev lite godbitar över när jag skulle göra eget godis till hundarna (mer om det i ett annat inlägg). Så perfekt va? Då kan man ju träna lite extra med sin blivande rallylydnadsstjärna! Med tanke på att rallylydnad går ut på att man ska ha kul med sin hund så borde ju Aysu vara den givna superstjärnan, eller hur? För alltså, det går inte att skratta hela tiden när man umgås med henne. Älskade sprattelhund!

Och så sprang de, tillsammans!

Sen Aysu kom hit har det mest blivit koppelpromenader. Koppelpromenader och lite ensamt lösspring när jag väl släppt henne (vilket inte är många gånger) eftersom hon visade sig ha en muskelskada som behöver läka.

Nu har hon blivit mycket(!) bättre i kroppen och energin… alltså, jag har aldrig träffat en så energisk liten saluki som Aysu. Hon blir helt enkelt aldrig trött. Nöjd, absolut och hon är helt avslappnad och lugn inomhus, men frågar man henne om hon vill busa lite så tackar hon aldrig nej.
Vi har inte kommit iväg till fysioterapeuten än för ett återbesök, men igår när jag såg snön där ute och tänkte på hur Aysu beter sig hela tiden så tänkte jag att vafan, hon borde klara lite spring med Wahidah också. Därför gick vi till en tom fårhage där hundarna fick springa och som de sprang sedan! Full fart i vild galopp över fältet. Aysu först i hysteriskt hög fart och Wahidah efter, in i en liten skogsdunge, över något omkullfallet litet träd, över ett litet dike, ut på fältet, full fart!

En liten stund senare hade jag två lyckliga salukis. Wahidah la sig i snön för att svalka sig och äta lite snö, Aysu, ja hon öppnade munnen några sekunder, sedan funderade hon på om man skulle kunna busa lite till (men då var hon kopplad och fick inte leka mer).
Väl hemma igen fick de stretching och en rejäl måltid bestående av renkött och varsitt revben. Jag själv satte mig i soffan och värmde fötterna (jag måste skaffa bättre skor..) och drack en kopp te. Sådana dagar är utan tvekan de bästa dagarna som finns.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Aysu finns på facebook!

Gillar du Aysu? Vill du se henne på facebook också och läsa om alla hennes små påhitt och knäppa hyss?
Här kan du se Aysus egna sida:
https://www.facebook.com/pages/Khalils-Aysu/663470223704533

”Va? Jag? Inte då!”

Plötsligt hörde jag hur det lät konstigt från köket och skyndade dit, lagom för att se Aysu släppa taget om mattan…

Men nejdå, inte skulle väl hon ha kastat runt den som om den vore en stor leksak! Inte Aysu inte, hon hittar väl aldrig någonsin på några hyss? Det är ju självklart att hon bara uppfostrade den bråkiga mattan och sa åt den att ligga stilla, för varför skulle hon annars ha så oskyldig blick och ha en tass på den?

Vilken duktig hund jag har, uppfostrar mattor och allt. Häromdagen uppfostrade hon en sko också, den var minst lika olydig som mattan. Det var en otroligt viktig uppgift som hon tog på största allvar. Min finaste lilla tokhund. Jag kan inte annat än skratta åt henne.

Mer gottgott.

Ni minns kanske att jag fick en skalle från en kalv förra veckan? Nu har kalvarna styckats och då blev det lite revben och andra ben kvar. En del av det kunde jag hämta idag och nu smaskar hundarna för fullt på revbenen.