Om ett liv med aktiva salukis.
Idag blev det en rätt kul promenad igen. Cassandra kom hit med Lexie och Atlas för en långpromenad i skogen.
Hundarna var glada, vädret var fint, Atlas fick bada i maskroshavet och Wahidah fick till sist springa på ett bra hundspringställe (jösses vad vild hon var).
Imorgon kan vi ha vilodag och göra oss iordning för lure coursingen på söndag.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Ja vad säger man… Wahidah har inte bara blivit mer avslappnad av att bli ensamhund. Hon är mer avslappnad (och busig…) inomhus, utomhus är hon pigg och glad. Men, så fort hon ser något ”konstigt” så skäller hon. Inte ett skall, utan voff-voff-morr-voff-voff-morrmorr-voff! Det kan vara för att det plötsligt dyker upp en hund. Det kan vara för att en hund går mot oss. Det kan vara en barnvagn på långt håll i mörker. Det kan vara småbarn som springer runt i mörker. Ja, det mesta som rör sig i mörker ska skällas på. På dagarna begränsas det i alla fall till att bara handla om ungefär hälften av hundarna vi möter.
Mindre kul.
Igårkväll när det blivit mörkt så skällde hon på en dvärgpincher. Denna dvärgpinchers ägare har dock haft saluki, eller om det var deras släkting som hade saluki, något sådant, så de ville prata lite med mig ändå, Wahidah fick titta på den lilla hunden och eftersom den var tyst och snäll så fick hon även hälsa. Jösses vad hon kröp ihop då. ”Jag är jätteliten och snäll och ofarlig och faktiskt mycket mindre än du” verkade hon säga.
Ser vi hundar på långt håll som hon bara är lite skeptisk mot, ja då kan jag glatt säga ”Titta, en kompis!” så varvar hon ner. Men annars… Jag försöker att helt enkelt ignorera henne. Hon är ju bara osäker nu, osäker på hur hon ska bete sig i vardagen när Zala inte finns med. Det är bara så lustigt, för såhär har hon inte gjort ens när jag varit ute med bara henne på promenader tidigare.
Jag kan väl inte göra mer än ta det lugnt och hoppas att hon landar i sig själv så småningom…
Idag träffade vi MajLis och hennes hundar igen. Vi gick till fårhagen där Wahidah sprang som en idiot, Jajja lekte lite, skendräktiga Tove stod och tittade på och Razzika inte riktigt kunde bestämma sig för om hon vågade vara med i leken eller inte. Wahidah är ju väldigt lik sin syster, och både Tove och Razzika har lärt sig att systern, hon leker tufft. Jag hoppas att de snart förstår att Wahidah är världens genomsnällaste och absolut inte leker tufft, för då borde de kunna ha hur kul som helst ihop.
Detta bildspel kräver JavaScript.
När man åker till veterinären får man ju alltid ett kvitto där det står hur mycket det kostat, vilken hund som behandlats och vad diagnosen blev. Jag har en del sådana kvitton här hemma nu. Det står Wahidah på några, Zala på några och diagnoserna är allt från ”hälta” till ”symptom på trötthet”(!) och lite annat som ändå går att se som inte allt för konstiga.
Men nu, nu har man ett kvitto med helt annan text. Det kvittot ligger här hemma, som för att påminna mig om hur jobbigt allt kan vara. Först idag orkade jag titta lite på det och förflytta det från hallmöbeln (där jag alltid tömmer fickorna när jag kommer hem) till mappen med hundkvitton och liknande som finns i en bokhylla.
Igår var det tänkt att jag och Wahidah skulle ta det lite lugnt. En dag utan att träffa massor av hundar, utan att åka iväg på aktiviteter, helt enkelt en lugn dag där vi kunde varva ner lite efter senaste tidens ståhej. Men så ringde en ”granne” till mig, MajLis, hon är den som gjorde att jag alls träffade Khalilfolket, som gjorde att jag ens skaffade saluki osv. ”Vill ni ses?” frågade hon, och trots att vi inte allt för långt innan hade gått en långpromenad så gav vi oss ut igen.
Det blev en tur till kommunens största rastgård där hundarna fick springa av sig rejält. Wahidah och de tre salukis som bor med MajLis. Det kändes väldigt bra. Salukis gör sig så bra i flertal. Hennes svarta saluki, Jajja, blev tokigt glad när hon såg oss och hon var lika hysteriskt söt som alltid. Grizzlen Tove var lite skeptisk till Wahidah, men när hon insåg hur snäll Wahidah var så lekte även de två. Trefärgade Razzika var glad hon med, fast när jag skulle försöka fota porträttbild på henne valde hon att mest se ut som om hon var den mest uttråkade, lidande salukin i hela världen.
Hur som helst. Idag har vi därför en riktig vilodag. Sådär jätteriktig att Wahidah bara går korta rastningsrundor och jag ensamhetstränar och storstädar på samma gång. Och så planerar jag lite tävlingar. Såklart. Planerar tävlingar och funderar på hur jag ska lära Wahidah momenten till avancerad klass i rallylydnad (de till fortsättningsklassen kan hon redan). Wahidah varvar mellan att försöka busa och ligga någonstans och sova. Hon behöver den här vilodagen, det känns. Mitt sätt att hantera jobbiga händelser är ju alltid att inte hantera dem alls, sysselsätta mig så mycket att det går att förtränga dem och sedan fortsätta som vanligt. Kanske behöver även jag den här vilodagen.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Det drar ihop sig, igen. På söndag åker jag och Wahidah iväg några mil för att tävla lure coursing. Det blev lite ändrade planer såhär i sista sekund. Johanna, som egentligen skulle ha varit hundvakt åt Zala under tiden, åker istället med mig och tittar på tävlingen. Hon hade svårt att motstå det när jag lockade med att säga att det var flera greyhounds med, att SMHI än så länge säger att vädret ska bli perfekt, att det lär finnas bra promenadvägar däromkring och att hon får låna mitt superobjektiv så mycket hon vill med undantag för om jag ska använda det.
Som ni ser så har Wahidah en hel del konkurrenter. Jag hoppas, hoppas, hoppas att hon springer minst lika bra som på förra tävlingen, när hon kom på 4e-plats men på samma poäng som hunden på 3e-plats (den hunden fick dessutom cert). Samtidigt vet jag att jag kommer bli jätteglad bara hon springer två jämnbra lopp utan att skada sig eller bli påhoppad av någon otrevlig hund. Det sistnämnda har hänt någon gång och har varit nära att hända ännu en gång. Tyvärr finns det vissa hundar som blir otrevliga i LC-situationer, men, som tur är så börjar jag få koll på vilka det är och kan därför få tag på Wahidah vid målgången innan någon hinner bråka med henne. Om det är något hon inte behöver så är det dumma hundar som flyger på henne, och jag önskar att domarna kunde vara hårdare med bedömningen vid målgången. Gruff under loppen accepterar de ju inte, då borde de inte heller acceptera hundar som flyger på sin konkurrent istället för trasan. För nej, de behöver faktiskt inte göra det även om det är en upphetsad situation. Eller så kunde man göra som jag sett att de gör i USA, ha an trasa per hund som ligger efter varandra på linan, så att varje hund får varsin trasa att döda. Det vore nog det absolut bästa.
Jag kan inte låta bli att längta. Det går inte. Det finns ju trots allt ingenting här i världen som är finare att se än hundar som får göra det som de älskar mest att göra. Att då se de vackraste hundarna i världen göra det roligaste som finns, en dag när vädret är bra och man är omgiven av underbara människovänner.. Ingen borde kunna vara annat än på bra humör då.
Jag och Wahidah åkte med Johanna och Curre till rallylydnadstävlingen idag. Väl framme strök jag mig. Wahidah var opepp, jag hade inte ens motivation att försöka värma upp henne, det regnade, de två första momenten på banan var sitt framför och sedan gå runt, sedan sitt framför och backa med hunden framför. De två momenten var de två som jag hoppades att inte skulle vara med på banan alls och med de två som start, i kombination med allt annat elände. Jag ville verkligen inte tävla.
Däremot fick jag möjlighet att gå banan efteråt, när alla var klara. Wahidah blev mer peppad när vi stod där och väntade, mitt humör blev lite bättre när jag såg massor av andra ekipage och förstod att vi absolut inte skulle vara sämst ens om Wahidah skulle ha en dålig dag. Så ja. Vi gick banan efteråt, utan att bli bedömda av domare, bara för att få känna på hur det var. Det var nog jättebra att jag gjorde det, för efteråt, när vi satt hemma hos Johanna, kände jag mig så peppad att faktiskt tävla att jag anmälde mig till två tävlingar direkt. Wahidah gick nämligen hur fint som helst. Jag belönade med godis i de två första momenten, sedan körde vi utan och det gick ändå jättebra. Så ja, det där klarar vi, om vi bara tränar lite mer på att sitta framför.
Efter tävlingen åkte vi hem till Johanna för att fika. Hela vägen fram till centralen kändes det som om jag borde byta tåg och åka hemåt, hem till Zala. Det var så fruktansvärt fel att inte åka hem till henne. Men ja. Det behövdes ju inte… Så vi fikade, tittade på tävlingar, la till Curre på SBK-tävling-sidan och efter någon timme åkte jag hem. När det var dags för tågbyte började jag gråta igen. Jag ville hem till Zala.
När jag kom hem fanns det ingen anledning att säga ”Hej tanten, jag är hemma nu”. Istället torkade jag av Wahidahs tassar, matade henne och satte mig här vid datorn. Det är fruktansvärt tomt här. Det känns otroligt meningslöst att vi åkte iväg till tävlingen idag. Det känns otroligt meningslöst att det gick bra när vi var inne på banan. Det känns minst sagt meningslöst att sitta här. Men vad ska jag göra? Det finns inte direkt någonting som känns mer meningsfullt. Möjligtvis vore det bra att äta lite, för mitt huvud gör ont och det beror nog på att magen vill ha mat. Men annars. Vad spelar det för roll? Vad jag än gör får jag inte tillbaka Zala, och jag vill ingenting annat än ha henne här nu. Nu och hela tiden. Hon borde vara här.
Vi hade som sagt var tur ändå, som fick värme och strålande sol.
Det var fint ute i gräset.
Först och främst vill jag säga tack, enormt tack, till alla som kommer med så snälla och stöttande ord hela tiden nu. Jag orkar knappt ta in allt, men jag uppskattar allt snällt ni säger och skriver.
Vi gick ut på en promenad i solen idag. Zala fick vara lös på flera platser här i närheten och till sist gick vi till rastgården. Där blommade några träd och allt var fint. Hundarna strosade runt och såg nöjda ut. De tittade på en passerande hund, åt gräs, nosade på alla dofter från massvis av andra hundar och njöt av solen. Jag roade mig med att flytta ett tungt bord som stod i vägen för lite fina foton.
Sedan gick vi hem till min mor. Där väntade Zalas favoritsoffa samt en tallrik med köttfärs och varma köttbullar. Framförallt köttbullarna uppskattades, men även att ligga på rygg i soffan och bli kliad på magen var fint.
Därefter kom farsan med bilen.
Vi åkte iväg till djursjukhuset. Plockade upp Camilla på vägen och parkerade utanför. Jag fick gå in och skriva på papper. Vad jag skrev minns jag knappt. Vad det kostade minns jag inte heller. Att man skulle haft med legitimation hade jag inte ens tänkt på, men det gick bra ändå. På något vis lyckades jag skriva under något papper och kryssa i att jag ville ha henne enskilt kremerad. De frågade om min bostadsadress stämde och eftersom det de sa lät bekant så sa jag att det stämde.
Vi fick vänta en liten stund. Camilla fotograferade mig och Zala ute på en gräsmatta. Sedan fick vi gå in i ett litet rum med dämpad belysning. Det var verkligen litet, men både jag, Camilla och damerna lyckades få plats och Zala satte sig faktiskt ganska direkt på fällen på golvet. Hon var trött. Någon personal berättade hur det skulle gå till och sedan fick Zala en spruta med lugnande i nacken. Jag tittade inte på sprutan, utan var fullt upptagen med att krama henne.
Det tog ett tag. Zala rullade ihop sig. Jag la mig bredvid henne så att vi skedade där på golvet, sådär som jag vet att hon älskar. En liten stund senare sprattlade hon till, kämpade emot i någon sekund och la sig sedan utsträckt på sida. Fortfarande vid medvetande, men för trött för att orka annat än ligga platt på sida. Hon hade huvudet på min arm, låg med sin kropp längs hela min kropp och jag klappade henne omväxlande på magen, omväxlande på bogen och ibland kliade jag henne på nosryggen.
På något vis lyckades jag hålla mig lugn. Jag grät knappt. Jag kunde ligga där ganska avslappnad. Jag berättade hela tiden för Zala hur otroligt fantastisk hon är. Sedan kom veterinären in. Hon berättade vad som skulle hända. Jag kramade Zala, tog ett djupt andetag och nickade att jag var beredd. Därefter fick hon den sista sprutan och veterinären tog fram ett stetoskop för att lyssna på hjärtat.
Jag vet inte hur länge jag låg där. Jag vet bara att jag låg där en stund även efter hennes sista, lugna andetag. Jag kände hur kroppen började bli svalare och förstod att det var dags att gå. Innan vi gick ut så klippte jag av lite päls från hennes öra och lite från hennes svans. Lite fin päls som alltid lockade sig på örat. Lite fin päls på svansen som visade att hon var en fin, långhårig saluki.
Det bästa smeknamnet har hon ändå fått av en uppfödare i Österrike.
Han kallar henne alltid för ”The Queen”.
Queen Zala. Den enda. Den bästa. Den finaste av alla. Det har aldrig funnits ord för hur mycket jag älskar den här salukin.
Hon mår för dåligt nu. Älskade tanten. Camilla ringer veterinären nu och bokar tid. Hon följer med sedan. Med tanke på att jag knappt klarade av att prata med de på kenneln i telefon så finns det nog ingen chans att jag klarar av att ringa djursjukhuset. Jag vet knappt vad jag skriver heller.
Älskade, älskade Zala… Tack för alla fantastiska år…
Klicka på bilden så blir den större. Hon var så fruktansvärt vacker här.
Jag vet inte hur jag ska klara mig nu.
