Först, ett hundförarbälte med koppel som ska vara bra även om hunden rycker till. Jag tror det kan bli rätt bra att ha när vi är ute och joggar och hundarna inte drar (vilket de inte brukar få göra). Så fort snön försvinner ska det invigas.

Sedan fick vi en elastisk linda och en aktiveringsboll. Aktiveringsbollen är hur tokbra som helst! Mjuk, så att den inte låter, och med “hyllor” inuti så att godisen inte åker ut direkt.

Zala testade bollen

De här sakerna kom från Djurmaxi, en affär som jag inte beställt från förut, men jag är faktiskt jättenöjd. Jag beställde sakerna sent förra onsdagen och fick dem på måndagen. Det tog alltså bara 3 arbetsdagar från beställning till leverans och betala kan man göra med faktura. Passar mig bra, för åh vad ogärna jag betalar saker direkt över nätet.

Solen sken. Det var varmt. Det kändes som om det var vår ute och allt var allmänt tokigt fantastiskt. Hundarna var tokigt glada och om man tog ett djupt andetag i skogen så kändes det som om den fina luften verkligen rensade ur hela kroppen. Fåglarna kvittrade och en stund satte jag mig ner mitt i snön för att bara lyssna på allting och njuta. Och hundarna, de frös inte ens trots att de stod stilla utan täcken.

När fårhagen väl blev ledig så blev damerna hur glada som helst (det var ett gäng retrievers där innan som for runt fötterna på sina ägare, skällde hysteriskt och juckade på varandra.. de ville vi inte umgås med). Vi gick in, Zala drog sig in, jag tog fram godis och kamera. Sedan fick de springa!

Zala sprang bort en liten bit och Wahidah for efter, gjorde en lekinvit och då började Zala leka med sig själv. Hon hoppade, studsade, snurrade hur fort som helst, hoppade, snurrade mer, gjorde lekinviter till allt och inget… Wahidah stod bara still mitt i sin lekinvit, tittade och funderade på vad sjutton Zala pysslade med. När Zala sedan lekt klart med sig själv och börjat tugga på en pinne så for Wahidah iväg. Och som hon sprang! Hon sprang, sprang, sprang, hoppade och flög, fullständigt lycklig och fullständigt omöjlig att fotografera. Hon kom dock duktigt när jag visade tuben med skinkost för henne och när hon sprungit av sig det värsta så kom hon fram till mig när jag satt på huk och så hade vi liten mysstund där, mitt ute i snön.

Så ja, det blev många bilder på en snurrande Zala, någon bild på en springande Wahidah, en bild på Zala när hon är kopplad i skogen och njuter av solen och två bilder på träd för att man ska se hur otroligt blå och fin himlen var.

Underbara värld.
Klicka här för bildspel

Klicka på bilden så blir den större och finare.

Hur det kom sig att hon fick springa redan nu? Ja, en del går att läsa om i inlägget precis innan detta. Men. Idag när jag skulle göra rent det lilla såret i tassen som jag hittade igår, så upptäckte jag att det stack ut en pinne. Från såret. Hur äckligt som helst, men den gick att dra ut och sedan var tassen hur fin som helst. Så nu vet jag precis varför hon hade ont, vet att den inte gör ont igen och då finns det ju faktiskt inget som hindrar lite lösspring så länge man håller rent såret!

Ikväll när jag tog av Wahidahs stödbandage så såg jag lite blod på tån. Blev såklart orolig att bandaget skavt eller så och tittade närmare på allt. Vad jag upptäckte då fick mig att tappa hakan, bli toklycklig, bli skeptisk, bli glad, bli förvånad… Ja allt på en och samma gång och jag visste ärligt talat inte vad jag skulle tro.

Vad man ser här är alltså att svullnaden på Wahidahs tå INTE sitter på en led, som den gjort förut, utan mellan tårna! Nu hade den lilla svullnaden gått sönder och ut kom lite blodblandat var. Mysigt värre. I vilket fall som helst så klämde och kände jag på allt igen, klippte bort päls, tittade noga, gjorde rent med sårtvätt osv. För att kunna se den lilla svullnaden var jag tvungen att sära mycket på tårna och trycka upp den från undersidan av tassen, vilket säger lite om hur liten den är.

Troligtvis har det alltså varit ett litet sår där, eller något i den stilen, som blivit irriterat och svullet. Med tanke på placeringen så har väl svullnaden varit tvungen att söka sig uppåt för att kunna ta vägen någonstans, upp på leden där jag trodde att hon hade ont, där jag upplevde att svullnaden satt. Jag kom ju aldrig riktigt åt att känna mellan tårna, tänkte aldrig på att det kunde vara huden mellan tårna som var skadad eftersom jag var så insnöad på att det var någon led som skadats på något vis.

Ett litet sår mellan tårna är en miljon gånger bättre än en ledskada, dessutom innebär det en minst sagt fantastisk sak, nämligen att det blir full fart imorgon igen! Så imorgon tar jag tag i livet igen, går en långpromenad med hundarna, svarar på kommentarer och mail, dricker gott te och njuter av livet. Tänk att man kan bli så glad av ett litet sår mellan två tår!

Det var Cassandra som fick för sig att jag kunde få låna den, så hon kom hit, tog med den och efter en minipromenad så testade vi den lite. Wahidah testade den på egen hand några gånger, Zala var mer skeptisk, men gick igenom den sedan och visade dessutom att hon börjar förstå att “stanna” betyder att hon ska stanna där hon är. Förut har det inte alls gått, men nu kunde jag lämna henne sittande vid ena änden av tunneln, gå till andra änden av den och locka henne genom. Hur bra som helst ju!

Såhär såg det ut idag:

Vad kan man göra när det snöar? Man kan dricka massor av te. Man kan tröstshoppa hundprylar på nätet. Man kan planera tävlingar inför sommaren.

Allt det har jag gjort nu, och om ni kollar på hundarnas sidor för “planer & mål” så ser ni allt jag tänkt hinna med (och på något mirakulöst sätt ha råd med också..). Wahidahs sida ser galnast ut, så jag tipsar er om att titta där. Massor av rallylydnad, så mycket lure coursing som möjligt, en agilitytävling, en lydnadstävling och kanske en utställning också. Fast det sistnämnda är väldigt extrem-kanske.

Jag och vår nya vän Cassandra med sheltien Lexie var ute på en minipromenad idag, sådär lagom miniliten för Wahidah. Zala var toksprattlig av överskottsenergi och när vi kom in på en liten övergiven stig i ett minilitet grönområde så tänkte jag att hon ju kunde få sträcka på benen lite. Vanligtvis är ju Zala en sån där hund som kan gå lös i princip överallt, strosar runt nära mig och vänder för att komma i full galopp till mig när jag bara viskar hennes namn. Så var det inte idag…

Det började bra. Bortsett från att Zala låste fast sig vid några intressanta skithögar som hon ville äta upp så lyssnade hon på mig som vanligt och var glad. Att hon hade överskottsenergi märktes dock med tanke på hur hon sprang. Fort, studsigt och galopperande. Åh så glad hon var!

Plötsligt stannade hon vid en skithög precis bredvid mig.  Jag blev irriterad och puttade bort henne, och vad gör hon då? Jo, sticker iväg! Full fart 10-15 meter bort, stod bakom en buske där vi inte riktigt såg henne. När hon inte ens följde efter när vi gick bort från henne så bestämde jag mig för att gå och hämta henne. När jag var några meter ifrån henne och lockade med godis, vad gör hon då? Jo, sticker iväg igen! Den här gången längre, och in på en främmande människas tomt…

Som tur var så såg ingen i huset oss, tror jag, ingen störtade ut och skällde på oss i alla fall, och när Zala stannade för att titta på ett fågelmatställe så fick jag tag på henne. Men fyfan… Sådär får hon bara inte göra och det har inte hänt på jag vet inte hur länge… Resten av promenaden fick hon i alla fall vara kopplad…

Säga vad man vill, men nu kommer jag inte släppa henne där det inte är inhägnat förrän överskottsenergin är borta och jag vet att hon faktiskt lyssnar på mig igen. Inkallningsträning igen är vad som väntar alltså. Jippie. Men ja, idag var hon i alla fall så salukiaktig att hon visade att hon inte kan springa lös på icke-inhägnade områden… Skithund.

Wahidahs tass är mycket bättre. Svullnaden är nästan borta. Nästan. Inte helt än så länge, men åh vad den är pluttliten nu. Tur är väl det, för Wahidah har verkligen tröttnat på att vila. 2 veckors vila är för mycket enligt henne. Hon vankar, piper, ser ledsen ut, ser ännu mer ledsen ut när jag ständigt säger åt henne att lägga sig. Kort sagt är det pisstråkigt här hemma just nu.

Det är inte längre den fina, värdiga blicken jag får när hon tittar åt mitt håll, den där blicken som får mig att tänka “Vilken fin saluki jag har, min underbara lilla tokhund”. Istället är det runda, frågande, sorgsna ögon som tittar på mig. Sådär så det bara gör ont i hela kroppen  när man ser det. Hon vill ju springa! Hon vill fara runt på långpromender, sticka iväg som skjuten ur en kanon för att jaga en lekkompis, kastad pinne eller trasa på släphareträning. Hon vill inte sova. Hon vill inte vila.

Jag hoppas att vi kan börja gå längre promenader nästa vecka, att svullnaden försvinner till helgen som senast. Jag hoppas verkligen det.

Väl framme på träningen så stoppade jag in Wahidah i Camillas bil. Dubbla täcken, löptikskydd och märgben fick hon. Sedan traskade jag och Zala ner för backen till träningsplatsen. Vi såg Wahidah hela tiden och det kändes bra.

Så fick Zala springa, två gånger väldigt tätt på varandra för att jag skulle kunna gå hem så snabbt som möjligt med Wahidah. Bara en eller två hundar mellan och det var väldigt lagom. Hon fick dessutom springa så långt linan räckte vilket inte är jättelångt, eftersom linan är lite kort, men ändå så långt att det känns att man springer). För första gången på lääänge så valde hon att faktiskt ta trasan också! (även om hon spottade ut den direkt för att sedan gå till mig och ta några torrfoderkulor som jag hade med)

På vägen hem la jag ut hennes täcke på tågets golv. Hon rullade ihop sig, sov lugnt och såg så otroligt glad ut. Säga vad man vill, men ingenting kan få en vinthund lika glad som lite jakt på de sätt som är möjliga.
Klicka här för bildspel

Tack till Camilla och Sanna som släppte Zala varsin gång så att jag skulle kunna fotografera!