Om ett liv med aktiva salukis.
Kamerabatteri på laddning, ryggsäcken på bordet, färskfoder i kylskåpet. Nu ska jag iväg till affären för att köpa vad som behövs om jag ska laga mat till mig och Johanna. Stamtavla, licensbok, munkorg, rött och blått täcke, handskar… allt som absolut måste med är nog nerpackat.
Imorgon bär det av till Norberg för lure coursing-tävling, och nu måste jag hålla mig lugn, för om jag sprattlar runt som jag vill, då kommer Wahidah inte ta det lugnt nu när hon ska ha vilodag.
IH!
Det drar ihop sig, igen. På söndag åker jag och Wahidah iväg några mil för att tävla lure coursing. Det blev lite ändrade planer såhär i sista sekund. Johanna, som egentligen skulle ha varit hundvakt åt Zala under tiden, åker istället med mig och tittar på tävlingen. Hon hade svårt att motstå det när jag lockade med att säga att det var flera greyhounds med, att SMHI än så länge säger att vädret ska bli perfekt, att det lär finnas bra promenadvägar däromkring och att hon får låna mitt superobjektiv så mycket hon vill med undantag för om jag ska använda det.
Som ni ser så har Wahidah en hel del konkurrenter. Jag hoppas, hoppas, hoppas att hon springer minst lika bra som på förra tävlingen, när hon kom på 4e-plats men på samma poäng som hunden på 3e-plats (den hunden fick dessutom cert). Samtidigt vet jag att jag kommer bli jätteglad bara hon springer två jämnbra lopp utan att skada sig eller bli påhoppad av någon otrevlig hund. Det sistnämnda har hänt någon gång och har varit nära att hända ännu en gång. Tyvärr finns det vissa hundar som blir otrevliga i LC-situationer, men, som tur är så börjar jag få koll på vilka det är och kan därför få tag på Wahidah vid målgången innan någon hinner bråka med henne. Om det är något hon inte behöver så är det dumma hundar som flyger på henne, och jag önskar att domarna kunde vara hårdare med bedömningen vid målgången. Gruff under loppen accepterar de ju inte, då borde de inte heller acceptera hundar som flyger på sin konkurrent istället för trasan. För nej, de behöver faktiskt inte göra det även om det är en upphetsad situation. Eller så kunde man göra som jag sett att de gör i USA, ha an trasa per hund som ligger efter varandra på linan, så att varje hund får varsin trasa att döda. Det vore nog det absolut bästa.
Jag kan inte låta bli att längta. Det går inte. Det finns ju trots allt ingenting här i världen som är finare att se än hundar som får göra det som de älskar mest att göra. Att då se de vackraste hundarna i världen göra det roligaste som finns, en dag när vädret är bra och man är omgiven av underbara människovänner.. Ingen borde kunna vara annat än på bra humör då.
Jag infogar allt som ett bildspel, men jag ska försöka förklara för er vad ni kommer få se:
Man på fyrhjuling. Det är han som drar ut trasan igen mellan varje lopp.
Galgos som springer. Den strävhåriga i blått täcke ägs av min vän Jecka.
Domare Bo Forssberg.
Två salukis som startar. Grizzlehanen i rött täcke som ligger ner i starten är Yazid som ägs av min vän Viktoria. Han kom 2a och fick cert på tävlingen!
En man på en hög klätterställning. Han kallas för ”pilot” och det är piloten som styr hur snabbt trasan åker på fältet.
Två släthåriga salukis. Den i rött täcke heter Dino och den i blått täcke heter Jaaz. De ägs av min vän Bengt.
Sedan ser ni mig och Wahidah i starten! Wahidah har rött täcke och är med på några springbilder utan mig också.
När trasan stannade gjorde Wahidah en kullerbytta och blev lerig. Vi fotade en uppställningsbild på henne sedan.
Därefter ser ni en grizzlehane som heter Spiff. Knappt ett år gammal och helt galet snygg.
Jeckas hund Fonzie med sitt roliga täcke ser ni efter det.
Zalas pojkvän Mir är med på bild. Det är även en röd hane från Badavie och sedan kommer två bilder på Yazid, med rött täcke. Sist i bildspelet är en porträttbild på grizzletiken Eurydike.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Åh, vad ska man säga? Världens bästa lilla Wahidah!
Jag hade ett mål, en förhoppning, för hela lure coursing-säsongen. Det var att hon skulle springa två jämnbra lopp per tävling. Inte ett bra och ett dåligt som hon gjort förut. Och nu, nu fick hon 168 poäng i första loppet och 166 poäng i andra loppet. Kan det bli mer jämnt än så? Knappast.
Wahidah flöt fram över fältet. Mjukt, snabbt och snyggt. Följde trasan fint, passerade den andra hunden med bibehållen totalfokus på trasan och tog den i slutet. Bara en sån sak. Det vågade hon ju inte göra förra säsongen. Det märktes så tydligt att hon mognat mycket senaste tiden.
Vad räckte detta till då? Jo, en fjärdeplats! Men, med samma poäng som trean. Att det blev så är inte konstigt. I LC har man nämligen ett gäng olika punkter som man bedömer, som smidighet, snabbhet, följsamhet osv. Hamnar två hundar på samma slutpoäng så kollar man i en bestämd ordning vilken av hundarna som hade högst poäng på en av bedömningspunkterna, har de lika där så kollar de nästa punkt osv. Men ja, att komma 3a/4a av 16 duktiga salukitikar är minst sagt bra jobbat.
Så fick Wahidah sin första rosett från den enda tävlingsform vi har här där vi kan få ett hum om hur bra våra hundar jagat om det varit en riktig hare. Fy sjutton vad stolt jag är! Att vi inte fick certet gör mig faktiskt ingenting. Wahidah är inte i toppkondition nu, så certvinnarna förtjänade det säkert mer än henne. Det är faktiskt väldigt skönt att kunna känna så.
Mer bilder från helgen kommer, det lovar jag. Jag har fotograferat massor!
Jaa, alltså, jag struntade ju i agilitytävlingen i fredags (och med facit i hand så tror jag faktiskt att det var bäst så också).
Nu på söndag blir det lure coursing-tävling, och, nu ikväll anmälde jag till en till tävling. Nu blir det rallylydnadsdebut! Den 12/5 är det dags för oss och jag hoppas verkligen att vi hinner få till ”sitta framför” innan dess…
På tal om tävling, så nu på lördag ska en bekant tävla rallylydnad med sin saluki. De har tävlat två gånger förut, och fått 66 och 69 poäng, preciiis på gränsen till godkänt resultat alltså. Jag håller tummarna för att de grejar det den här gången! Utöver det håller jag tummarna för att de klarar av att fixa sitt viltspårschampionat nu i sommar.
Det är verkligen tokigt kul med salukis som gör ”fel sak”! Heja oss!
Ja, alltså, det är imorgon som det är tänkt att jag och Wahidah ska tävla agility. Tittar man här på startnummer 10 så ser man det: http://sbktavling.se/competition_classes/16071
Eftersom jag är lite bortskämd med att man får PM med info om allt som rör tävlingen absolut minst en vecka innan tävlingsdagen så fick jag lite smått panik när jag sent igårkväll tittade på SBK-tävling-sidan och inte såg något PM. Jag tittade en gång. Jag tittade igen. Jag uppdaterade sidan några gånger. Det fanns inget PM där, men startlistorna visade att Wahidah i alla fall skulle starta som nummer 10…
Jag mailade därför och sa som det var. Att jag inte fått/sett något PM och undrade när man ska vara där, i vilken ordning de kör klasserna och hur man hittar dit.
Idag fick jag ett mail. I mailet stod det ”PMet finns att läsa på SBK-tävling”.
Mycket riktigt fanns PMet där och jag fick känna mig lite som en idiot. Men jag är samtidigt helt säker på att det inte fanns ute igår när jag skickade mailet. Varför skulle jag annars brytt mig om att maila? Hur som helst. Nu vet jag i vilken ordning de kör klasserna. Jag vet att det blir en lång kväll. Jag vet fortfarande inte när vi ska vara där, men vi får väl hitta på en egen tid.
Just nu vill jag mest bara begrava mig under täcket i sängen.
Ja, alltså… Cassandra övertalade mig.
Det finns vissa fördelar med att känna en agilitytokig människa. Som det faktum att man får låna hem slalompinnar och kort tunnel av henne. Och att man har någon som tjatar på en att man ska träna. Och att man har någon som vill filma och bli filmad och fotografera och bli fotograferad under träningen. Men, det innebär också att man har sällskap till vissa tävlingar om man vill det.
Så, om någon vecka ska jag och Wahidah tävla agility!
Det blir en inofficiell minitävling, där det bara ska vara låga hopphinder och vanliga tunnlar. Vi slipper alltså bli diskade vid slalomet och jag slipper panikträna platta tunneln. Det passar oss utmärkt. ”Hoppklass novis” kallar de de klassen, och inga hundar som fått pinne i agility får vara med. Det är tänkt att vara en liten lätt tävling för de som vill prova på hur det är att tävla. Och är det något jag behöver för att ha motivation till att träna, så är det just tävlingar. Utan tävlingar tappar jag träningslusten hur snabbt som helst och eftersom mina hundar inte är såna att de blir rastlösa av att inte få träna hjärnan, utan är glada bara de får röra på benen i skogen, så har jag ingen som ”tvingar” mig att träna heller.
Idag åker jag och min vän Sanna iväg för att träna. Målet är att Wahidah faktiskt ska förstå att ”hopp” betyder hoppa över hinder och inte hoppa efter godishand, sedan ska jag träna på att få in henne i tunnlar när hon är på min högra sida.
Som det ser ut nu så är det 4st border collies och 1 kelpie anmälda till vår klass. Någon som är förvånad?
Shit. Helt jävla galet egentligen.
För några år sedan fick jag kontakt med Pernilla. Fick henne att våga ta kontakt med Khalil och det slutade med att vi båda var där uppe och jobbade några veckor på sommaren. Då vann Pernilla också Ungdoms SM i junior handling när hon visade Wahidahs pappa, Gens, som hon lånade från Khalil.
Nu i december, då går hon och vinner SM i junior handling och kvalar till Crufts.
Och nu, nu går hon och placeras som 2a av 38 jätteduktiga startande! Tvåa! Shit vad bra hon är!
Världens bästa Pernilla! Grattis till andraplatsen för femtioelfte gången på bara någon minut!
För er som inte minns eller missade. Såhär såg det ut när Pernilla visade Wahidah på stora sthlm nu i december.
Någon nyare bild eller något nyare klipp har jag tyvärr inte på henne.
Vill ni se hur det såg ut när Wahidah ställdes? Alltså sådär riktigt riktigt så man ser hur hon rör sig och hur hon står still osv?
I så fall, titta här!
Ja, så var vi på Hund 2011, jag och damerna!
Precis som väntat så hatade Zala den här tillställningen, fast hon accepterade rätt snabbt att det var många hundar överallt. Vi var dessutom i det lugnaste hörnet av hela mässan, hade buren mot en vägg och så länge tanten var därinne så var det väldigt lugnt för henne. Precis som väntat var hon där nästan hela dagen, förutom när jag rastade henne, när hon kom ut för att hälsa på vänner och såklart när hon tävlade.
Wahidah tyckte som väntat att det var rätt lattjo med alla hundar överallt och alla människor som ville titta på henne, och allt godis man kunde försöka stjäla.
Zala kom 4a av 5 veterantikar och blev utan CK. Hennes kritik var följande:
”Mkt stilfull veterantik på 11 år. Utmärkt typ o storlek. Prima huvud o uttryck. Bra hals o topplinje. Välkroppad. Harmoniskt vinklad. Rör sig fortfarande med gott steg.”
Wahidah, hon var ensam i bruksklassen men fick sitt livs första CK! Domaren sa såhär:
”Mkt feminin o elegant helhet. Prima typ o storlek. Mkt feminint huvud. Gott uttryck. Elegant hals. Vacker topplinje. God kropp. Normalt vinklad. Rör sig rytmiskt men kunde önskat ngt längre steg. Prima ben o fötter.”
Efter utställningen, vad gör man då? Jo, belönar hundarna med det som de gillar mest här i livet. Vi gick alltså en omväg hem (trots att jag kånkade på en bur och bråkade med tung ryggsäck). En paus i rastgården gjorde det värt besväret och Wahidah sprattlade på som den lyckliga dåre hon alltid blir när kopplet åker av. TJOHOO i full fräs som skjuten ur en kanon. Zala varvade ner, strosade runt, sprang lite, strosade lite mer, luktade lite… Sedan gick vi hem och damerna somnade.
Bilder vill ni förstås se?
Först, den obligatoriska skrytbilden!
Sedan en bild på min favorit för dagen, en junior som heter Al-A’lim Janan
Juniortikar. Al-A’lim Janan fick exellent. De två andra fick även CK.
Wahidah!
11åriga tant Zala, i mina ögon ren perfektion.
Hon som blev bästa veterantik. 9 år gammal:
Den som jag tror blev 2a. Även hon 9 år.
Den som jag tror blev 3a. Hon är 8 år.
Och den sista veterantiken, en till 8åring som alltså blev oplacerad.
Efter utställningen!
