Att tänka på vid köp av saluki.

Många kontaktar mig och frågar vad man behöver veta om man vill köpa saluki, vissa vill bara veta vilka uppfödare som är bäst, andra vill veta hur det är att leva med saluki och några vill veta om de skulle passa som salukiägare.

Så, det känns som om det behövs ett blogginlägg om just detta.

Om man vill ha en saluki bör man först och främst fundera på om man faktiskt vill ha en aktiv, självständig jakthund, eller om det är så att man vill ha en vacker sällskapshund. Känns det sistnämnda alternativet mest rätt, ja då rekommnderar jag att man antingen tänker om, träffar ett gäng riktiga salukis, tittar på lure coursing eller nöjer sig med att bara titta på hundarna.

Vill man ha en aktiv, självständig jakthund, ja då är det bara att försöka komma i kontakt med rasen på riktigt. Jag rekommenderar absolut att man träffar några salukis på riktigt, gärna i flera olika miljöer, innan man faktiskt bestämmer sig för ett köp. Försök se dem i jaktsituaion (på LC, kapp eller släphareträning), försök träffa några på hemmaplan. Alla som befinner sig i närheten av Stockholm eller har vägarna förbi är alltid välkomna att hälsa på mig och damerna för just detta, eller komma och säga hej när vi är iväg på någon tävling. Råkar ni inte vara nära Sthlm så kontakta någon uppfödare i närheten eller ”vanlig salukiägare”. På  salukiringens hemsida finns en lista med uppfödare samt länkar till medlemmarnas hemsidor.

Är man ute efter att skaffa sig en vuxen omplacering? Ja då är det ändå en mycket god idé att ta kontakt med någon salukiägare. Det är ytterst få salukis som omplaceras via annonser. Salukivärlden är väldigt liten. Alla känner alla, inte bara inom landet. Det är vanligt att salukiägare i Sverige har kontakt med salukiägare runt om i hela världen. Därför finns inget behov av att annonsera. Behöver man omplacera sin hund så frågar man helt enkelt sin uppfödare och några vänner om de vet någon som kan ge hunden ett nytt hem och ofta finns det minst en som kan erbjuda just detta. Det är dessutom mycket större chans att få köpa en saluki om man visar säljaren att man är intresserad av rasen på riktigt, har gjort vad man kan för att lära sig om rasen, bekanta sig med hundar på riktigt osv.

Hur är det sedan att leva med saluki?
Ja dels får man räkna med att alltid ha (minst) en hund i sängen, i fåtöljen eller soffan. Salukis älskar att ligga mjukt, varmt och bekvämt. Dessutom gillar de flesta salukis att komma upp en bit, så att de kan se vad som händer både i hemmet och utanför fönstren. De vill såklart inte vara inomhus hela tiden, utan är gärna ute och rör på sig. Mycket.

Visst behöver en saluki inte långa promenader hela tiden för att hålla sig lugn inomhus när den blivit vuxen, men det är skillnad på en hund som är lugn för att den accepterar läget och lugn för att den är nöjd och lycklig med dagens motion. Utöver långpromenader vill de även ha möjlighet att springa. En vinthund som inte får springa lös lever inte ett värdigt vinthundsliv. Att få springa, gärna med andra snabba hundar, är deras sätt att på något vis få utlopp för sin jaktlust. Själva springandet med tvära svängar, hopp, kast åt olika håll och extremt höga hastighet är som en träning inför jaktsituationer, något hundarna fullständigt älskar och ingen cykeltur i världen kan ersätta detta. På grund av deras starka jaktlust är det ofta svårt att ha dem lösa där det inte är inhägnat. Visst kan man knäppa lös kopplet och låta dem springa, de kommer i princip alltid tillbaka, men ska man vara en ansvarsfull hundägare måste man även kunna kalla in hunden när som helst och hindra den från att jaga. Det är extremt ovanligt att folk kan få sådan lydnad på sin hund.

Kan jag rekommendera folk att köpa en saluki? Ytterst sällan. Älskar jag att själv leva med rasen? Absolut. Jag kan inte tänka mig att leva utan minst en saluki i mitt hem. Det finns, vad jag vet, ingen hundras som passar mig bättre. Jag älskar deras värdighet, att de främst behöver fysisk motion men även går att träna annat med om man är lite påhittig och inte är tjatig. Jag älskar att bara iaktta dem, att sova med dem, att vara med dem på lure coursing, att träna med dem. Det är en underbar ras, i alla fall för människor som gillar ”katter i hundförpackning” eller påstår sig vara mer kattmänniskor än hundmänniskor. Vill man däremot ha en hund för att träna och tävla exempelvis lydnad eller agility med, ja då finns det utan tvekan mycket mer lämpliga hundraser att titta på.

Att uppfostra pinnar och kottar…

Att det inte är så lätt att uppfostra en vinthund, eller en saluki, ja det kanske många förstått med tanke på att många liknar dem vid katter och sådant. Men visste ni att det faktiskt är lättare att uppfostra kottar och pinnar än att uppfostra en saluki?

Jo, det är nämligen såhär, att det kan vara rätt bra om hunden inte tar upp allt roligt den hittar på promenaderna. Dels skulle det ta en evig tid att komma någonstans alls om man hela tiden behövde stanna och dels kan det ju vara så att de någon gång plockar upp något som är giftigt eller farligt på annat sätt. Därför försöker jag få det till att de inte får plocka upp saker när de går i koppel, och om jag säger loss så ska de släppa det som de har.

Wahidah älskar pinnar. Och kottar. Pinnar är roliga att springa med och kottar är roliga att tugga på, framförallt yviga tallkottar.

Så det händer ju ibland att hon tar upp en kotte eller en pinne. När hon är kopplad blir det oftast kottar. Då säger jag ”loss” och förväntar mig att hon släpper, eftersom hon vet vad det kommandot betyder. Men faktum är att ”loss” snarare har blivit ett kommando för kottarna! När jag säger ”loss” så släpper Wahidah inte ner dem på marken och går vidare, nej, när jag säger ”loss” så flyger kotten iväg! Den flyger, i en tjusig, enorm båge, eller bara full fart rakt fram som skjuten ur en kanon.

Oavsett hur kotten väljer att flyga så innebär det hur som helst att man måste fånga den igen, för det går ju inte att acceptera att kotten bara flyger iväg sådär, eller hur? Då jagar man ikapp den, fångar den, väntar på nästa ”loss” och provar att släppa den då, men om den skulle flyga igen, ja då måste man faktiskt jaga den en andra gång. Och en tredje, och en fjärde och en femte. Efter femte gången har kotten kanske lugnat sig, eller så har den blivit så sur av att ständigt bli fångad igen så den tar i och flyger jättelångt bort. Då går det inte att ta den, inte om man är kopplad.

Så ja. Jag lyckas alltså lära kottar att ”loss” betyder ”flyg”, men jag lyckas inte lära min saluki att ”loss” betyder ”släpp kotten och gå vidare”. Kanske jag ska köra agility med kottar i framtiden..?

En liten serie…

Den här hittade jag på facebook, användaren Saklawi Salukis laddade upp den och jag känner mig tvungen att dela med mig av den här också.

Klicka på bilderna för att se dem i bättre storlek.

Hur är en saluki då?

Igår när jag var ute på långpromenad med damerna så kom det fram en lördagspromenerande familj till mig. De var nyfikna på vad mina hundar var för ras, för tydligen har de sett oss flera gånger och tycker att mina damer är såå vackra.

Tydligen var de sugna på att köpa hund också, för de började fråga lite allmänt om jag kunde rekommendera rasen (jodå, om man är en passande ägare!), vad man ska vara för ägare för att passa en saluki, hur salukin är osv. Sedan frågade de också om alla var lika vackert ljusa som mina eller om de fanns i andra färger också.

Men vad svarar man på alla dessa frågor som dyker upp? Det är ju knappast ovanligt att folk frågar mig om rasen, men just när folk kommer fram utomhus och frågar, ja då tar det lite stopp i hjärnan och jag smiter undan lite med att snabbt säga ”De är lite som katter i hundförpackning”. Efter det skrattar många bara och är nöjda.

Men för de som vill veta mer än så?
Hur förklarar man hur vackert det är med en totalt lycklig saluki som sträcker ut över stora öppna ytor i full galopp,  jagar på lure coursing eller kappbana, skuttar fram genom skogen och kanske stannar på något ställe för att stå och bara spana ut över allt. Alltid spana. Aldrig med nosen i backen. Ögonen och synen är ju så viktigt att kunna använda.

Hur förklarar man hur mysigt det är, när de kommer och rullar ihop sig bredvid en i soffan eller fåtöljen, kanske lägger sig på en, bara för att de älskar att vara nära? Att de ofta vill ligga på sängen och spana ut genom fönstret, får folk att verkligen förstå hur mysigt hundarna tycker det är med solsken som värmer pälsarna?

Går det att få en icke vinthundsägande person att förstå det som så fint står citerat på kennel Seadis startsida:
”The function of the Saluki is not to be beautiful,
Salukis is beautiful because of their function,
Salukis function is to be a HUNTER”

Hur förklarar man den fantastiska salukin i ord, utan att ha möjlighet att visa allting? Jag har försökt många gånger, sällan känt att jag lyckats, men varje gång blir jag lika jobbigt medveten om att allt jag älskar med salukin finns i min underbara Zala. Och i Wahidah, men framförallt Zala, för det är hon som på något vis fått mig att förstå vad en saluki verkligen är, eftersom hon är den första salukin jag delat mitt hem med, den första jag verkligen lärt känna sådär läskigt bra att det inte behövs speciellt mycket synlig kommunikation. Vi förstår varandra utmärkt ändå.

Min fantastiska, fantastiska saluki. Min underbara tant som får mig att inse att jag aldrig kommer kunna leva utan salukis i mitt liv.

Saluki vs hund.

Många gånger ser man dekaler på bilar, kommentarer i forum osv där det står ”En gång blabla, alltid blabla” (Blabla ska där ersättas med valfri hundras), texter i stil med ”Är det inte en schäfer så är det bara en hund” osv. Alla verkar lika övertygade om att allt som inte är deras hundras, det är ”bar a hundar”, förhoppningsvis mest på skoj, men ändå.

Sedan har vi alla de som träffar vinthundar, kommer i kontakt med dem på olika sätt av olika anledningar, och antingen ser dem som ”hopplösa” eller fascineras av att de är något helt annat än allt de någonsin mött tidigare. Jag själv tillhör såklart sista kategorin, det är därför jag föll för salukin, trots att jag inte gillade hundar då.

Jag tänkte här ge exempel på vad en saluki gör, och hur en ”vanlig hund” (dvs icke vinthund) verkar välja att göra, i alla fall när man tittar på hundar som vänner har osv.

En hund lägger sig på kakelgolvet i hallen under sommaren, för att få det lite svalt och skönt.
En saluki lägger sig mitt i solen för att njuta av värmen när det är 30 plusgrader i skuggan.

En hund gillar att bada i sjöar och hav.
En saluki kan tänka sig att doppa tassarna efter att ha solat en halvtimme.

En hund ligger på golvet bredvid mattes säng (om den får vara i sovrummet) under natten.
En saluki ska självklart ligga i sängen, gärna under täcket, hela natten.

En hund luktar mycket, framförallt när den är blöt.
En saluki luktar sällan speciellt mycket.

En hund skäller och gnäller.
En saluki är tyst, eller ”pratar”, men skäller inte.

En hund har stort behov av mental stimulans för att må bra, men gillar såklart även att röra sig fysiskt.
En saluki har stort behov av fysisk motion, men kan gå med på att ”träna skallen” med påhittig ägare.

En hund blir glad om någon klappar.
En saluki kanske tillåter dig att klappa, om du klappar på rätt sätt på rätt ställe.

En hund blir till sig och vill följa efter eventuella dofter av djur i skogen.
En saluki skiter i dofter, men blir okontaktbar om den ser något att jaga.

En hund tycker att hela familjen är underbar.
En saluki älskar de roliga familjemedlemmarna, men bryr sig inte om de tråkiga.

En hund tycker att 10 minuters lydnadsträning är bra uppvärmning.
En saluki tycker att 10 minuters lydnadsträning är ett helt träningspass.

En hund tycker att andra djur som rör sig är spännande att studera.
En saluki stänger av allt förutom en enorm jaktlust när de ser ett annat djur som rör sig.

Kort sagt, så tycker jag fortfarande, trots enormt mycket kontakt med, och läsning om andra raser, att det är något visst med vinthundar. Jag älskar alla hundar (så länge de inte skäller för mycket…), men det går inte att leva utan salukis. Åh, denna underbara hundras! Hur hade jag överlevt utan dem?

Som avslutning, titta på det här klippet. Whippet vs Labrador: