Om ett liv med aktiva salukis.
Efter en ”lyxpromenad” hittade jag lite tid till att fixa i ordning en film från idag på Zala också.
(Lyxpromenad = promenad med sällskap där man gått på fina gångvägar och kunnat ha båda damerna lösa stora delar av tiden, sån promenad som får hundarna riktigt glada och nöjda.)
Såhär såg det ut igår när jag och Wahidah flamsade runt. Vissa stunder sitter jag och undrar om det är jag eller hunden som glömde hjärnan i sängen på morgonen, eller varför i hela världen vi beter oss som vi gör. Men kul har vi! och eftersom vi får med lite moment som ska vara med i rallylydnaden så antar jag att det är bra ändå. Nästa vecka ska jag börja träna lite mer seriöst med rallylydnadsstart i bakhuvudet.
Idag har vi varit duktiga!
Först gick vi en långpromenad och sedan cyklade jag 5km med Wahidah.
Under långpromenaden hann vi med två klockrena hundmöten (hundarna var långt bort och jag kunde träna så som jag vill). Ena hundägaren var dessutom snäll och gick in på en annan väg så att vi skulle kunna gå förbi utan problem. Det gjorde hon trots att Zala inte ens brydde sig om hennes tik då. Vi har mött dem flera gånger, så hon vet ju hur Zala är…
Vi passade också på att träna lite balans i en lekpark som vi råkade gå förbi. Faktiskt så ville även Zala upp på några av balansgrejerna. Hon hoppade upp helt frivilligt och blängde på mig för att fråga varför jag var så långsam med godiset.
Och sedan filmade jag! Fascinerande nog så klarade min mobiltelefon av att stå på den där smala bommen som syns i bakgrunden på bilden här ovanför. Jag tyckte det kunde vara bra för Wahidah att gå på den där gungbrädan, för att vänja sig inför agilityn att brädor man går på faktiskt kan vara rörliga.
Det finns tusen saker att älska med Wahidah, det blir ju lätt så, när man råkar ha fått en så fantastisk hund som är allt man någonsin kunnat drömma om. Hon råkar ju inte bara vara en tjusig saluki, utan även väldigt rolig, social, orädd och allmänt underbar.
Idag visade hon en av anledningarna till varför det är så kul att träna med salukis. De är inte alltid de mest lättmotiverade. De tänker inte alltid på att göra det man själv tänkt göra, men, man har kul!
Titta här får ni se. Som ni märker kunde jag inte låta bli att skratta högt åt henne.
Och förresten, visst märks det att jag ofta kastar godisen på marken för att slippa bli av med fingrar..?
Idag mötte vi Johanna och Dafne för att gå en långpromenad i ett område där vi vet att många går med hundar. Precis tvärt emot hur jag brukar planera promenaderna, men nu var tanken att träna hundmöten ordentligt med Zala. Vet man att man ska möta massor av hundar så kan man ju också förbereda sig så att man får en så smärtfri passage som möjligt.
I början gick det bra. Vi mötte lite hundar men det var bara när Zala såg dem innan mig som hon reagerade och då bröt hon ändå sina utfall osv direkt när jag kallade på uppmärksamhet. Det kändes väldigt bra faktiskt, och Johanna som känt oss ett tag säger att hon ser att Zala blivit bättre. Jag väljer att tro henne.
Sedan mötte vi lite blandat som man inte vill möta. Som hundägaren som hade sin hund lös (de får inte ens vara lösa där…) och vägrade koppla hunden trots att Johanna snällt bad ägaren göra det. Zala tycker nämligen att det är tusen gånger mer otäckt med lösa hundar än kopplade hundar.
Därefter stannade vi till i en tom rastgård. Hundarna lekte. En goldenvalp kom med sin ägare. Först skulle de ta en omväg förbi rastgården, men valpen drog med sin ägare fram till staketet. Johanna sa åt dem att inte komma in, för en hund i rastgården inte är snäll. ”Nejdå, men han ville hit, så han kan ju få stå och hälsa”. J försökte förklara att det kanske inte var bra, för valpen kanske skulle bli skrämd (precis då tappade jag kontakten med Zala och hon for fram…). ”Nejdå, haha, han är inte rädd för någonting!” och sådär höll det på. Ägaren drog lite smått i kopplet, men hade ingen kontakt med sin valp och fick inte med den förrän våra hundar befann sig i andra änden av rastgården. Senare såg vi valpen dra runt på ägaren på ett annat ställe… Det kommer nog inte bli jättetrevligt att möta dem när valpen blir vuxen.
Sedan mötte vi en till golden, en vuxen, typisk sådan som Zala hatar, och vi var tvungna att möta den på en trång gångväg. Tyvärr. Det enda bra då var att Zala avreagerade snabbt… Men det känns lite motigt ändå. Det skulle ju bli så bra med den där promenaden. Inte skulle vi möta lösa hundar och tvingas möta goldens på trånga gångvägar. Det var ju precis det vi INTE skulle göra…
ÅH vad jag är glad åt att jag nappade på Johannas idé om att åka bort en bit till en ny skog för att kolla hur den var. Ärligt talat var jag inte jättetaggad i morse, men jag hade ju lovat att vi skulle åka och när jag pratade i telefonen med en Johanna som lät otroligt glad var det omöjligt att ens tänka på att göra annat än dra på sig kläderna och ta sig till den jobbiga bussen. Det där med att åka buss är det värsta jag vet.
Väl inne i skogen hittade vi något utomhusgym eller liknande, hur som helst gick det utmärkt att använda många av grejerna till lite ”skogsagility”, och det gjorde vi!
Wahidah var överdrivet taggad, flög runt som en studsboll och jag kunde inte låta bli att tänka på Spunkvalpen då.. SÅ sprattlig var hon, verkligen! Curre och Zala tog det hela med mycket större lugn. Zala var mest skeptisk till allting och Curre, ja han gjorde lugnt som Johanna ville, men var så stor att han hade svårt att få plats på balansgrejerna och tunneln var absolut lite läskig.
Ett tag senare kom vi till ett ställe där det kändes helt okay att släppa hundarna, så det gjorde vi, en och en. Zala går precis som när hon är kopplad men kanske dröjer sig lite längre vid någon spännande grästuva, och Curre körde lite samma stil, men sprang i alla fall när Johanna körde två inkallningar. Sedan var Wahidah lös. Och det behövdes. Wahidah sprattlade iväg i värsta kanonkula-sprattelstil, runt mig, runt Johanna, runt oss båda, fram och tillbaka på stigen, hoppade, studsade. Full fart! men hela tiden nära oss, för även hon är en duktig saluki, den där dåren.
Klicka på bilderna för att se dem i större storlek! De bilder som är på mig och damerna har bästa Johanna fotograferat.
Och så springbilder!
Avslutningsvis såg vi några rådjur! Johanna höll hundarna så att jag skulle kunna gå lite närmare och fotografera utan att skrämma dem.
Ja, det är väl inte många som missat att jag nu jobbar som en tok på hundmöten med tanten. Det går upp och ner. Eller. Upp och stilla. Nog för att jag skriver mycket om framstegen, eftersom de fascinerar mig, men ingen ska luras till att tro att vår vardag redan är problemfri. Det är den inte.
Vid de flesta hundmöten sköter sig Zala. Hon är oftast lugn, i alla fall om jag hinner se mötande hunden innan henne. Igår gick vi faktiskt förbi en stor schäfer i en gångtunnel utan problem. Det gick bra eftersom jag såg hunden först och den stod still med ryggen mot oss. Zala tänkte inte på den alls. Sedan gick vi förbi en rastgård med flera olika hundar och Zala var absolut inte lugn och glad. Det blir lätt lite ”varannan gång lugnt, varannan gång som tidigare”. Det är svårt att alltid, alltid, alltid, ligga några steg före och alltid orka vara på topp. Men jag kämpar på.
Igår upptäckte jag en ny sak. Nämligen att jag måste släppa efter på kopplet även när Zala ser andra hundar först. Om hon ser mötande hund efter mig så har jag redan hunnit fånga hennes uppmärksamhet vid minsta lilla tecken på spänning i kroppen och jag behöver aldrig korta kopplet. Nu insåg jag att även om hon ser mötande hund först och hinner agera innan mig, så måste jag följa efter. Kopplet får inte bli spänt, för så fort kopplet blir spänt på blir Zala detsamma.
Självfallet går det inte att följa efter om man möter hundar på en liten gångväg, för hon får inte ha möjlighet att ta sig fram till hunden. Då är det å andra sidan lätt att se hunden först, eftersom vägarna ofta är ganska raka. Men alla andra gånger, de där gångerna när man ser hundar 10-30 meter bort på ett torg eller liknande. Då får jag allt följa efter. Kopplet får inte bli sträckt…
När jag sedan följer efter, det räcker med några få steg, så kan jag samtidigt försöka få uppmärksamhet, locka henne med mig och bryta beteendet. Det fungerar faktiskt, och Zala varvar ner direkt. Sedan kan vi fortsätta promenaden på slakt koppel förbi hunden. Vi kan det, OM jag är lugn. Om jag fokuserar på att gå lugnt, andas lugnt, prata lugnt med Zala. Spänner jag mig eller låter kopplet bli spänt, då är det kört.
Det är förbannat jobbigt att vara avslappnad när man har en hund som nästan kan liknas vid en tickande bomb. Men jag vet ju att den tickande bomben aldrig längre exploderar så länge jag faktiskt är lugn. Säga vad man vill, men den där hunden påminner mig alltid om hur viktigt det är att ständigt ifrågasätta det man gör och ständigt försöka hitta nya sätt att ta träningen vidare. Puh!
Idag blev det åter igen träning med klickern i köket. Jag gör inte alls som jag borde (dvs, träna på sådant som vore bra att träna på innan helgens tävling) utan leker och fjantar mest med hundarna.
Nu fick Wahidah tex för sig att det var mycket roligare att krypa under mitt ben än att slå mig på foten som jag först tänkt att hon skulle göra. Tror att det blev mycket roligare även för mig på det viset.
Zala i sin tur, hon bjöd ordentligt på beteenden för första gången någonsin! Innan har det mest varit ”Hm. Jag har tråkigt. Jag fattar inte vad jag ska göra. Jag går härifrån. Oj! Jag fick något. Fan nu blev det trist igen..”. Lite skillnad mot det här, även om jag fortfarande är kass med tajmingen när jag tränar henne.
Ibland måste man verkligen fokusera på att bara ha kul. Det glöms bort ibland mellan allt tragglande av moment som inte riktigt vill sig på tävling, och faran med det är ju att man kan få en hund som inte tycker det är kul att träna längre… Det är det jag är mest rädd för, att hon ska tappa glädjen, eftersom hon inte av sig själv har någon sådan typ av arbetsglädje. Hennes arbetsglädje där själva arbetet är en del av (hela…) motivationen är ju när hon får springa, använda kroppen, rusa efter en trasa i full fart, flyga på den och ”döda den”. Trassla runt med benen för att få ett fotgående som domare kan belöna med 10 poäng för att det ser tjusigt ut… Även jag tycker det låter riktigt trist i jämförelse.
Vad gör man då, för att få fröken W träningsglad? Jag har insett att klickern ÄR en underbar uppfinning och att klickerträning är underbart även om man inte alltid tar åt sig av hela klickerträningsfilosofin med att shejpa in allt, berömma allt och ha sig.
När jag vill få Wahidah att tycka att träning med mig är jättejättekul, då är det perfekt att ta fram klickern och belöna lite alla möjliga beteenden. Allt kan jag inte belöna, för då skulle hunden bara lägga sig hela tiden ;) (jag har nog använt klickern lite väl mycket enbart vid försök att försöka fixa vårt läggande under gång…)
Såhär såg det ut idag. Lägg märke till att hon faktiskt går fot osv utan att jag kommenderar det.
Min lilla tant är senil nog att inte alls förstå att hon är en tant, så nu när hon hade tråkigt så blev det kombinerad aktivitets-stund och fotostund.
Vi tragglade vidare med klossträningen. Världens segaste tant är hon, men hon blir sakta och säkert bättre och bättre. Nu tar hon faktiskt ganska många steg runt klossen utan att jag själv går. Hon vill fortfarande inte komma och stå bredvid, men hon är närmare.
Världens segaste tant är också världens sötaste tant:
Hon fick även göra lite lätta tricks. Buga, släcka lampa och sitta är hon expert på.
Som avslutning fick hon lite torrfoder i en pet-flaska. Hann knappt sätta ner den innan den var tom. Det är helt galet hur snabb hon är, och oj vad hon älskar det!
Efter denna lilla aktiveringsstund var hon nöjd i hela 3 minuter… Orkar jag släpa mig till rastgården tro? Jäkla förkylning…
