Lättnaden.

Igår satt jag med en ung dåre som hade en svullnad på tån, var tokhalt i trav och helt klart halt i skritt. Hon hade stel hållning med halsen rakt fram och huvudet sänkt.

I morse rörde hon sig rätt bra i skritt och var halt i traven, men hon travade lite frivilligt ändå och höjde huvudet lite ibland. Dessutom fick hon för sig att krafsa i marken när hon hade pissat (vilket jag såg till att stoppa, men ändå).

Nu ikväll, när vi gick från morsan (som bor 10 min lugn promenad bort) så rörde hon sig bra i både skritt och trav. Inte helt rent, men det var inte värre än att hon markerar lite. Hon ville trava, hon ville busa med en pinne, hon tittade runt som vanligt och svullnaden har gått ner nästan helt.

Kort sagt har det blivit väldigt mycket bättre på väldigt kort tid, och känslan av lättnad är enorm i nuläget.

Under dagen har vi inte gjort mycket alls. Ett varv runt huset på morgonen och vid lunch. Långsam promenad till morsan och sedan långsam promenad hem. Jag försökte hålla henne i skritt hela tiden för att belasta tassen så lite som möjligt. När jag gick ut på en 20-30 min lång promenad med Zala så fick hon ligga hemma med ett märgben. Dessutom gjorde jag iordning en ny liten spaningsplats i köket och hon fick en del av kvällsmaten i en toarulle.

Jag kommer försöka hålla henne så lugn som möjligt veckan ut, men sedan borde vi kunna gå lite längre promenader igen. I koppel. Långsamt och lugnt.  Men ändå mer än bara runt huset. Vi skyndar långsamt för att inte råka förvärra någonting.

Snart får vi nog se min vackra dåre i full fart igen, och under tiden vi väntar på det så kan hon få knapra i sig alla tokmånga märgben jag köpte ikväll.

(Bild från igår på Hatjo och Wahidah)

Jävla skit…

Jag tänker inte anstränga mig för att skriva fint eller ordentligt eller så nu. För nu är jag bitter, trött och förbannat less på verkligheten.

Igår var vi hos Ellen efter en underbar gemensam promenad. Vi gick ca 5km längs en skogsväg och hundarna var lösa i princip hela vägen. De sprang, nosade runt, sprang mer och var lyckliga. Även tant Zala sprang, massor! Oj så glad hon var och det var inte bara lite vanlig ”lulla runt-galopp” från hennes sida utan det var full fart i riktig salukigalopp. Ellen och jag skrattade högt åt våra dårar när de for runt, njöt. Allt var fint.

När vi sedan satt i Ellens soffa för att fika så upptäckte jag två negativa saker.
1. Zalas ena knöl på magen har växt. Fort. I mitten av december var den visserligen tydlig, men på foton syntes den knappt. Nu syns den tydligt även på foton och har väl blivit nästan dubbelt så stor på bara en månad. (Hon har då haft den i ett halvår innan) Jag hoppas verkligen att den slutat växa och att det inte blir några problem med den, men fan, vem kan låta bli att oroa sig?

2. Wahidah är halt. Japp. Unga dåren har ont. Precis ovanför en tå har hon gjort sig illa, för när jag tryckte där så skrek Wahidah högt och högg mot min hand. Och då kan nämnas att Wahidah vanligtvis är en sådan hund som somnar när man pillar och klämmer på hennes tassar eftersom hon älskar det. Jag har pratat med min veterinärvän Angelica, som är den enda jag helt litar på. Hon tycker att jag ska avvakta någon dag och se om det blir bättre. Så det gör vi nu. Avvaktar och vilar. Total vila är det som gäller, för har vi riktig otur så är det någon ledbandsskada och då kan hon behöva vila 8-10 veckor! Alltså. Min hund blir hysterisk och river lägenheten efter två veckors vila om jag inte övervakar henne konstant. Det innebär att jag efter två veckor inte ens kan gå och handla mat eftersom hon då tuggat sönder saker. 8-10 veckor blir alltså en mardröm och jag får i så fall hålla tummarna för att hon faktiskt lugnat sig sen senast två veckors vila behövdes och hoppas att det fungerar bra om jag bara börjar ensamhetsträna ordentligt redan idag. Kanske DAP eller liknande blir bra att ha också?

Dessutom har hon fått för sig att löpa igen. Hon löpte ju förut, men, då bara en dag. Nog för att jag hört talas om splittade löp, men jag har aldrig varit med om att någon hund haft det. Nu löpte Wahidah alltså en dag, och efter springturen igår så löpte hon igen och Hatjo tyckte att hon var vääldigt intressant. Såklart.

Efter löp kommer skendräktighet. Skendräktighet innebär en lat Wahidah. Det kan visserligen vara bra om hon nu måste vila. Men. Wahidah är i toppkondition nu. Om hon dessutom blir slö så måste hon hålla igång rejält för att inte tappa all kondition, alla muskler och undvika den värsta skendräktigheten.

Kort sagt: Fan för allt. Jag är så jävla less på skadade hundar och allt annat som trasslar i livet att jag inte vet riktigt vart jag ska ta vägen. Men vi klarar oss nog, även den här gången. Jag önskar bara att livet någon gång kunde få vara lätt och roligt på riktigt, mer än någon enstaka dag någon gång ibland.

Åh, så fantastiskt!

Ibland får man bra idéer. Som när man kontaktar en bekant med släpharemaskin och säger ”Heeej, visst vill du jättegärna ses och ta med din släpharemaskin så att mina hundar får springa lite?”. Eftersom Christian är en toppenmänniska så tyckte han om min idé och idag passade vi på. Han tog med sig två vänner med hundar (och sin egna whippet Gauss), jag tog med mig två vänner och båda damerna, sedan träffades vi på ett perfekt ställe och lät hundarna springa!

Tjohoo vad glada de blev, tjohoo vad de sprang och ÅH vad fint allt var! Solen sken, människorna var trevliga och inte för många, hundarna supertaggade och lagom hysteriska, allt var underbart vackert och fantastiskt och kan sammanfattas med ett enda ”ÅH!”.

Efter släphareträningen fick hundarna dessutom springa och leka lite, för att verkligen göra av med energi, och när vi sedan kom hem la sig damerna tillrätta i sängen och såg mycket, mycket lyckliga ut.

Ibland är livet inget annat än fantastiskt och så fort jag hunnit vila lite ska jag sätta mig och svara på mail, bloggkommentarer osv.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Finaste tanten!

För någon vecka sedan höll jag på och tragglade med att få tant Zala att förstå att man kan sitta bredvid mig. Man kan se godisen även om man inte sitter mitt framför. Det går faktiskt utmärkt. Jag insåg att jag fick skippa klossträning, jag fick strunta i att shejpa, jag fick helt enkelt leda rätt, lura, ha tokigt gott godis och försöka få henne lite och lite närmare min vänstersida hela tiden.

Nu. Nu klarar min tant både högersväng och vänstersväng i fotgåendet, och sätter sig utan att jag säger sitt. Hon är alltså helt otroligt tokigt duktig, min fina, 11åriga saluki.

Och jag har det på film.

Vad Zala tycker om snö.

Ja, även idag skulle ju hundarna ha motion. Zala också. Igår när det var 5 minusgrader struttade hon glatt runt i snön med Merrick utan täcke, så när det bara var -1,6 grader idag så fanns det ju ingen anledning att ta på täcke, eller hur? Det kändes ju dessutom inte så farligt när man morgonrastat damerna.

Idag visade Zala precis vad hon tycker om att vara ute när det är kallt. Väldigt tydligt visade hon det.

Först och främst visade hon det genom att stå och frysa lite och se ut att vilja försvinna genom ett icke-existerande hål i marken.

När hon väl försökte gå runt och nosa, så blev hon petad i ögonen av det hårda, torra gräset.

Sedan återupptäckte hon sin vintertradition, nämligen att gå i människors fotspår för att på så sätt undvika att få allt för mycket snö på sig.

När vi sedan var i princip hemma så drog hon i kopplet. Jag släppte. Det var nämligen väldigt tydligt vart hon ville…

Vem tror att hon kommer flyga upp och säga ”Ja, tjohoo!” nästa gång jag frågar om damerna vill ut och gå..?

Nya prylar i affär…

Åh. När en affär släpper ny vårkatalog och det då finns massor av roliga hundgrejer i den, då kan man ju inte låta bli att få litet shoppingsug. Det säger ju sig självt. Inte för att jag ska köpa något nu, men titta får man ju göra.

Vad sägs tex om en hundbädd som kostar 230kr i saluki-storlek?

Sedan har de ett hundförarbälte för 130kr. Dumt nog har det bältet det vanliga problemet… Som minst är det 75cm. Runt midjan är jag 70cm och jag vet att det blir asjobbigt att springa med ett för stort bälte…

Sedan kan man väl inte låta bli att gilla billiga hundmatskålar med sånt där anti-halk-grejs? Mellan 29 och 79kr kostar de, men mina damer har redan matskålar och deras vattenskålar är i helt annan form och färg, vilket jag tror är bra för dem.

Sedan kan jag inte låta bli att gilla det här täcket. Det är otroligt likt Zalas supervarma vintertäcke, fast Zalas täcke är helsvart och av annat märke. Om de har kvar täcket till nästa vinter och det råkar passa damerna så ska jag utan tvekan köpa det. Eller om det råkar bli rea på det innan dess. 230 spänn är inte mycket för ett sådant täcke.

Dessutom har de klövjeväskor nu också. Mellan 150 och 200kr beroende på storlek. Åh. Fast… vad ska jag med sådana till, egentligen?

Så vad säger man? Jo, att det börjar bli dags för mig att kolla runt på blocket, kolla på Myrorna och alla möjliga andra ställen där man kan hitta bra saker att göra hundbäddar av. För det är trots allt bara det som behövs här hemma. Resten har vi ju ändå…

Lyckliga damer!

Åh vad Merrick var sprattlig! Inte för att man kan förvänta sig annat av en ca 8 månader gammal salukihane, men ändå. Superglad, supersprattlig och utan tvekan en fin lekkompis till Wahidah. Så glad hon blev när lekkompisen orkade springa lika länge som henne och faktiskt var snabb också! Visserligen kunde Wahidah ”slöspringa” som alltid, men nog flåsade hon lite på slutet ändå.

Zala var också glad, fram till den sekund då Merrick fick för sig att försöka ta en pinne från henne. Vi såg inte riktigt vad som hände, men vi hörde tjutet. Ett äkta ”Hjälp, hon mördar mig-skrik”, men Zala gjorde såklart inte mer än att skrämmas. Tyvärr var det ändå tillräckligt för att han inte riktigt skulle veta om han vågade leka mer efter det. Lite spring med Wahidah blev det, men mest i små cirklar i närheten av matte. Nåja. Nästa gång vi ska ses får jag ta med bara Wahidah så att han kommer på att hon faktiskt är toksnäll.

Damerna sover. Merrick var tydligen också jättetrött när han kom hem. Allt är precis som det ska vara, och Merricks ägare är dessutom en sån där rolig typ som faktiskt fått till bra inkallning på honom, vill prova på lure coursing och ”allt som man nu kan testa”. Klickertränar lite gör hon också.

Jag tror det här kan bli hur fint som helst!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Snart, snart.

Bilen är framgrävd och nu är de på väg. Om en halvtimme är de här, hoppas jag. Då står jag i alla fall redo att möta dem på parkeringen.

Idag ska mina damer få leka med en söt liten saluki, något som faktiskt inte hör till vanligheterna. Åh, jag hoppas det blir så bra som jag tror att det kommer bli! Faktum är att mina damer inte lekt med saluki sen i augusti, och då blev leken bara i en liten rastgård. Nu är det fårhagen som väntar!

Jag lovar, det kommer massor av bilder sedan.

En Ninni räknar…

”Åh! Utställning med en domare som kanske kan gilla mina damer… Kanske man skulle?”

Sedan börjar man räkna på vad det skulle kosta. 270kr för medlemskap i klubben. 150kr för att ställa tanten. 250 för att ställa Wahidah. Totalt 670 spänn och då är resekostnaden inte inräknad. Om man ställer på en utställning precis i närheten också, så utnyttjar man ju klubbmedlemskapet lite bättre. Men. Då blir det totalt över 1000 spänn bara i anmälningavgifter, och resan till den ena utställningen måste ju också betalas. Har man otur kostar det massor att resa och då kanske kostnaden för två utställningar hamnar på ca 2000kr.

Vad kan man göra för 2000 kronor annat än åka på två utställningar? Jo, man kan nog åka på två lure coursing-tävlingar, eller åka på en LC-tävling och tävla rallylydnad två gånger.

Tjohej. Pang bom så försvann all lust att ställa ut. För seriöst, vad är två utställningar jämfört med två LC-prov eller ett LC-prov och två rallytävlingar? Pisstråkigt rent ut sagt. Både för mig och hundarna.

Jag antar att lusten att ställa ut kommer vara fortsatt minimal fram tills jag blir ekonomiskt oberoende eller något den stilen…

Dagens vita bilder.

Det kom äntligen(!) massor av snö hit. Som jag längtat. Som Wahidah längtat. Som Zala icke-längtat… Nu under kvällen har det dessutom kommit ännu mer, så kommunen borde ju ploga upp roliga snödrivor lite överallt imorgon? Tänk så fint. Åh vad Wahidah kommer kunna klättra då!  Förra året i februari såg hon ut som en liten bodybuilder efter allt klättrande i snöhögar. I skrivande stund ser hon mer ut som en… en sprattlande salukiboll med öron åt fel håll mitt uppe på huvudet? Nattbusig är hon i alla fall, eftersom jag inte lagt mig än.

Idag gick jag och Wahidah iväg till en tom fårhage och lekte lite. Efter det blev det en långpromenad där Zala fick vara med också. Jag passade  även på att klippa bort all lång päls från Wahidahs tassar idag, och klippa klorna (idag igen…) så att hon ska slippa snöklumpar och sånt jobbigt. Helt klart en bra avslutning på en rolig vecka!

Här kommer bilder från idag!

Detta bildspel kräver JavaScript.